Recension

: Flickan i Stenparken
Flickan i Stenparken Nilla Kjellsdotter
2022
Norstedts
6/10

Spänning i Österbotten

Utgiven 2022
ISBN 9789113119489
Sidor 374

Om författaren

Nilla Kjellsdotter (eg. Pernilla Österberg) är född 1987 och bosatt i Oravais i finska Österbotten. Hon arbetar som sekreterare på en juristbyrå och debuterade som författare 2020 med kriminalromanen I rättvisans blod (2020). 2022 kom Flickan i Stenparken.

Sök efter boken

Om jag nu envisas med att läsa deckare, fast det inte är min favoritgenre, så kan jag ju inte börja med att klaga på att Nilla Kjellsdotters bok Flickan i Stenparken var för mycket deckare. Men jag blir så innerligt ledsen av människors ondska mot människor och även om jag vet att det här är en fiktiv historia, så tänker jag att om någon kan hitta på det, så kan det ju hända.

Bortsett från den invändningen, så är det en riktigt bra deckare. Den är spännande, den bjuder på överraskningar och den låter mig som läsare räkna ut en del själv, vilket får mig att känna mig smart. Det är mycket roligare att känna sig smart, än att känna sig ledsen!

Nilla Kjellsdotter låter sin kriminalpolis Mija Wadö hålla hus i Österbotten och det är en miljö som är ny för mig, både i deckarsammanhang och alla andra sammanhang. Upplägget är så som det brukar: handlingen växlar mellan Mijas jobb och hennes privatliv. Mija är en workoholic som till och med glömmer bort att hon ska ha dejt med sin ganska nyblivna pojkvän, när ett mordfall dyker upp. ”Mordfallet” är en känd forskare som hittas ihjälslagen i sitt hem.

Berättelsen har bra driv och språket är för det mesta relevant. Mija har hästsvans, kallar kaffet för ”java” och petar sina snusprillor in i rätt läge med tungan. Det kanske är så man gör när man snusar förresten, vad vet jag? Jag har aldrig snusat. Men det känns definitivt inte som om hon är någon som ”trippar” till badrummet för att ta en snabbdusch, som Nilla Kjellsdotter skriver på ett ställe. Det sättet att ta sig fram stämmer inte för mig med den bilden Nilla Kjellsdotter byggt upp av Mija fram tills dess. Ibland blir jag trött på hennes språkliga klichéer som att ”sorgen är en ständig följeslagare” och att ”hålla alla dörrar öppna”, men det stör inte läsandet så mycket att jag lägger ner boken. Det är mer som en irriterande fluga som man kan vifta bort, eftersom helheten i sig håller.

Det är många personer att hålla reda på, både i fallet, på jobbet och i Mijas privatliv. Och det lönar sig att lära sig namnen på de viktigaste, eftersom vi kan vara säkra på att vi får träffa Mija Wadö igen. Epilogen slutar med en rejäl ”cliffhanger” och det garanterar dem av oss som aldrig varit i Österbotten, att få veta mer om Oravais och Vaasa.

Carina Middendorf

Publicerad: 2022-03-04 00:00 / Uppdaterad: 2022-03-03 20:07

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8730

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?