Recension

: En högre rättvisa
En högre rättvisa Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt
2018
Norstedts
7/10

Rejält spännande, men skippa våldet mot kvinnor

Vad kännetecknar egentligen en bra deckare? Om detta tvista de lärde, och så också jag. Jag brukar säga att den viktigaste egenskapen hos en deckare är att den är spännande, så spännande att man inte kan lägga den ifrån sig. För man läser ju inte direkt deckare på grund av det vackra språket, eller den trovärdiga handlingen. Ej heller för samhällskritiken, även om svenska deckare ofta berömmer sig med att innehålla en del av den varan. Detta sagt så är det förstås trevligt om bokens språk är bättre än högstadienivå och att handlingen inte skyltar med allt för stora logiska luckor.

En högre rättvisa av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt uppfyller mer än väl mitt främsta kriterium för En Bra Deckare. När jag läser boken har jag svårt att sluta, och under de dagar det tar att läsa ut den hittar jag på alltfler långsökta ursäkter inför mig själv för att kunna läsa en stund.

Boken är den sjätte i serien om kriminalpsykologen Sebastian Bergman och hans kollegor på Riksmord. Denna gång får gänget sätta tänderna i ett fall där kvinnor blir attackerade, sövda, får en säck över huvudet för att därefter bli våldtagna. Samtidigt brottas Riksmordskommissionen med interna spänningar, intriger och privata problem. Det sistnämnda innebär för övrigt saker som är långt snaskigare än den för genren sedvanliga alkoholen. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att varg uppenbarligen kan komma i fårdräkt, och sadistiska mördare kan komma i form av en polis. Vänta, nu sa jag rätt mycket ändå. Nåja, det spelar ingen roll – personer som läst de andra böckerna i serien vet redan, och de som är nya blir varse i de inledande kapitlen.

Hur är det med de andra faktorerna jag nämnde ovan då, språk, trovärdighet och samhällskritik? Tja, det sistnämnda lyser med sin frånvaro och språket är vare sig bättre eller sämre än vad man kunde förvänta sig av den här typen av bok. När det kommer till trovärdighet blir det lite mer komplicerat. Det hela rör sig, som en kan ana av titeln, om en hämndhistoria – men ärligt talat tycker jag att underlaget för den här sortens vendetta är rätt tunt. För att inte tala om att jag knappast tror att de händelser som ledde fram till behovet av hämnd skulle hända i verkligheten. Upplösningen lämnar en del trådar lösa (och jag syftar nu inte på uppenbara cliffhangers).

Tyvärr måste jag också ge några rejäla minuspoäng för handlingen som, än en gång, kretsar kring sexuellt och reproduktivt våld mot kvinnor på olika sätt. Kom igen, författare, kom med något nytt! Kan vi inte en enda gång få läsa om våld mot mannens ädlare delar? Som lite omväxling, om inte annat. Betyget blir alltså, spänningen till trots, 7/10.

Christine Öberg

Publicerad: 2019-03-01 00:00 / Uppdaterad: 2019-02-28 20:03

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7656

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?