Jan Stenmark är så väletablerad att det nästan känns tramsigt att introducera honom. Hans sätt att foga samman collage av bilder – ofta från 60-80-tal med korta, lakoniska kommentarer, lyckas ofta vara både otroligt underhållande och väcka existensiell ångest. Jag har haft ett kluvet förhållande till hans bilder av just den anledningen – jag älskar fyndigheten […][...]

[li`te les`sen] – stavat just så, på fonetiskt vis, är en samling bilder med korta textkommentarer. Författaren/konstnären är Victor Ville Johansson, bättre känd på Instagram som Depressiva Döden. Och titeln får nog anses vara försiktigt tilltagen, för det är inte bara lite ledsamhet som bilderna ger uttryck för. Boken utgörs av stora helsidesillustrationer i svart, vitt […][...]

1998 läste jag Svante Tidholms roman Loser – rapporter från mitt liv. Den kallades då ”den första epostromanen” eftersom texten bestod av epostmeddelanden som Tidholm skickat. Om jag inte minns helt fel hade han med en ”blurb” på omslaget – alltså ett kort citat ur en recension – och om jag inte helt har fabulerat […][...]

Jag har deltagit i ett antal fotokurser genom åren. Efter att ha varit ute på en fototur där alla har utgått från samma uppgift och fotograferat i samma miljö vid samma tidpunkt är det alltid lika fascinerande att titta på resultatet och se att bilderna blivit så olika. Några specifika motiv återkommer ofrånkomligen i de […][...]

Sara Granérs färgsprakande björnkaniner är vid det här laget lika karaktäristiska, eller rentav ikoniska, som Nina Hemmingssons återkommande svartklädda sanningssägare eller Gunnar Lundkvists ångestdrivna huvudpersoner. De antar alla möjliga roller i serierutorna: makthavare, barn, arbetare, samhällskommentatorer, tysta, betraktande, skrikande, hela spektrumet. I den briljant Ann Heberleinskt refererande betitlade boken vrider och vänder ofta en berättarröst […][...]

En fotobok utan en bild på omslaget? Det fungerar utmärkt när det gäller Anna Strands arbete. Hon har under en recidence i Japan hittat en serie fotografier på en loppis. Omslaget visar en pergamynpåse. Sådana som man förvarade fotografiska negativ i. Några otydliga anteckningar visar att negativet antagligen kopierats på en fotoatelje.   Skyddsomslaget består […][...]

Omslaget och titeln Humla- och Fumladikter väcker en förväntan om humor. Titeln och likaså omslaget väcker också associationer till SVTs klassiska barnprogram Humle och Dumle men det finns inga vidare likheter mellan diktsamlingen och barnprogrammet. Humla- och Fumladikter bjuder på rolig läsning, på ett träffsäkert sätt och dikterna är lika tänkvärda som roliga. Odd Takget […][...]

En CP-skadad i en toalett, en kostcirkel formad som en svastika och en obehaglig figur som pissar i en barnvagn och säger "Såja, lite får man tåla om man ska bli sprutnarkoman". Jo, malmötecknaren Sara Granérs debutalbum äger en viss råhet. Den gräsligt galghumoristiska värld som frammanas i Det är bara lite AIDS befolkas av […][...]

Carina Kågström tog det djärva beslutet att flytta från Göteborg till Härnösand. Från en storstad i Västergötland till en småstad i Norrland. Kontrasterna mellan dessa två platser är stora, och sina betraktelser och funderingar uttryckte Kågström i en mängd teckningar som ligger till grund för boken Nu vänder det. Det handlar, som så ofta, om […][...]

En av de svåraste sakerna att recensera bör vara humor. Ska man analysera skämt, värdera och dissekera, så förstör man bara dem. Därför bär det mig emot att på minsta sätt analysera Jan Stenmarks teckningar. Hans teckningar ska man titta på och tvingas fundera över i en halv sekund för att sedan brista ut i […][...]