Sara Granérs färgsprakande björnkaniner är vid det här laget lika karaktäristiska, eller rentav ikoniska, som Nina Hemmingssons återkommande svartklädda sanningssägare eller Gunnar Lundkvists ångestdrivna huvudpersoner. De antar alla möjliga roller i serierutorna: makthavare, barn, arbetare, samhällskommentatorer, tysta, betraktande, skrikande, hela spektrumet.

I den briljant Ann Heberleinskt refererande betitlade boken vrider och vänder ofta en berättarröst på perspektiven för att därigenom låta samhällskritiken effektfullt sippra igenom i stället för att exempelvis låta slagorden ljuda. Och det gärna med ett ironiskt peppande språk, att sitta och vänta på att eventuellt bli inringd av en bemanningsfirma (och i så fall springa det snabbaste man kan till jobbet) eller att ensam lyfta gamlingar inom äldrevården blir ett bra sätt att träna. Eller positivt peptalk för organiserade abortmotståndare att byta ut parollen Ja till livet till Nej till döden och i stället börja protestera mot satsningar på dödsbringande militära projekt eller det destruktiva klassamhällets dödliga konsekvenser.

Ofta biter den satiriska, skrattframkallande humorn och mörkret där bakom på samma gång. Även om skrattet inte fastnar i halsen så triggas samtidigt samhällskritiska tankar i bakhuvudet. Mellan seriestripparna finns enrutingar med figurer som utbrister saker som:

”Tänk att det gått att räkna ut att vårt solsystem är 4,6 miljarder år”, varpå en annan svarar:

”Ja, vissa åldras fan inte med värdighet”.

Eller en björnkanin vid ett bord som utropar: ”Hovmästarn! Det är kött i mitt kött!!!”.

Det är bredden, kombinationen av längre serier, korta ordvitsbyggda bilder och detaljrika färgexplosioner till uppslag som lyfter boken. Upplägget hade antagligen blivit en aning tungt om uttrycket hade varit mer ensidigt.

Det är i likhet med Jan Stenmark eller ovan nämnda Hemmingsson lätt att få favoriter att återkomma till, men i Sara Granérs fall kan det lika gärna handla om en färgglad bild av ett vardagsrum och ett litet fyrfota djur med tofsmössa och fiskhuvud som säger: ”Kom ihåg att i ditt hem är det jag som bestämmer” eller mer politiskt direkta sidor. En starkt genomgående tematik finns därmed inte men återkommande är serier om rovdriften på naturen, arbetsmarknadens och det kapitalistiska systemets absurdism. Det är få som tacklar sådana tunga ämnen på ett så roligt, finurligt och samtidigt allvarsamt och samhälleligt tankeväckande sätt som Sara Granér.