Utgiven | 2008 |
---|---|
ISBN | 9789170373923 |
Sidor | 120 |
En CP-skadad i en toalett, en kostcirkel formad som en svastika och en obehaglig figur som pissar i en barnvagn och säger "Såja, lite får man tåla om man ska bli sprutnarkoman". Jo, malmötecknaren Sara Granérs debutalbum äger en viss råhet.
Den gräsligt galghumoristiska värld som frammanas i Det är bara lite AIDS befolkas av ett slags förtvivlat aggressiva björnhundsmänniskor i grälla ångestfärgskalor. De har breda, tandfulla käftar och förmår bara elakheter och missplacerade klyschor. Varannan poäng går ut på att en figur är helt orimligt taskig mot en annan. Är du handikappad, barn eller tillhör du överhuvudtaget en mer maktlös grupp? Var då glad att du inte lever i det här albumet. "Jag vill på inget sätt förstöra upplevelsen för dig men du är faktiskt cp", får den rullstolsburne vid den vackra havsutsikten höra. Som hos Nina Hemmingsson blir slagfärdiga brutala nedrigheter en drift med sociala maktförhållanden.
Överhuvudtaget anknyter Granér starkt till flera serieskapare från samma förlag. Figuren som förfasar sig över att vattnet inte kokar – oavsett om plattan är påslagen eller inte – uttrycker samma desperata livsmisströstan som Gunnar Lundkvists karaktärer. Att måsar skulle brytas i gruvor på Svalbard påminner om Max Anderssons märkliga fantasiförmåga att möblera om i verkligheten. Figurernas björnlika framtoning är gravt Pirinen. Och jämför dessa repliker
– Livet är helt meningslöst.
– Ja, men inte mer meningslöst än nåt annat.
med Jan Stenmarks
– En dag ska vi alla dö.
– Alla andra dagar ska vi inte det.
Men det ska sägas att det rör sig om förvaltande och utvecklande av genren snarare än platt imitation. Granér är Granér, bara nivån av råhet avgör den saken direkt.
Problemet blir emellertid detsamma som med Hemmingssons och Stenmarks utgåvor. Det är underbart – men albumformen passar inte. Den här typen av situationsserier, där en ögonblicksscen fångats i en ruta med max tre repliker, kommer inte till sin rätt under en genomläsning från pärm till pärm. Det går för fort, blir till löpandebandkomik där den katalogartade effekten tar udden av den enskilda teckningens värde. Jag äger flera Stenmarkalbum men har inte läst dem på flera år av just den anledningen. Hemmingsson fungerar något bättre eftersom hon får med några mer episka inslag.
Nej, den så kallade enrutingen gör sig bäst på andra håll. I dagspress och på väggar ska den drabba och överraska. Vad gäller Det är bara lite AIDS ska jag hämta kniven och skära ut höjdpunkterna som bokmärken eller skåpluckedekor.
Publicerad: 2008-11-11 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-02 22:37
En kommentar
Hon gör den bästa "serien" just nu. Underbar humor! Ett skämt skrattade jag typ i en halvtimme åt (polisförhöret)!
#
Kommentera eller pinga (trackback).