Recension

: Utgrävningen
Utgrävningen Max Andersson
2016
Kartago
9/10

Dystopisk släktsaga

Utgiven 2016
ISBN 9789175150963
Sidor 374

Om författaren

Fotograf: Alexander Dobrovodsky

Max Andersson, född 1962, är en svensk serietecknare. Under 80-talet ägnade han sig åt produktion av lågbudgetfilmer och började sedan teckna serier, främst för tidskriften Galago. Han debuterade 1992 med Pixy och har bland annat gett ut titlarna Döden (2003) och Container (2005). Han har utgivits i ett flertal europeiska länder, samt USA och Japan, och mottagit både svenska och internationella utmärkelser.

maxandersson.com – Max Anderssons officiella hemsida. Uttömmande och omfattande med bibliografi, intervjuer och utdrag ur serier.

Sök efter boken

Är du säker på att det är här din familj bor?

Platsen dit huvudpersonen tar sin flickvän för ett familjebesök är nu en arkeologisk utgrävningsplats. Bitar av möbler sticker upp ur marken, tecken på att någon har bott där. Kanske har allting eroderat och sjunkit nedåt i jordlagren. Hur längesen är det egentligen huvudpersonen var där? Han hittar till slut familjen, längst inne i resterna av boendet som nu blivit ett museum. Det bjuds på kanelbullar, men fikan avbryts snart av att ett ansiktslöst lik hittas under bordet.

Att Max Andersson baserat sin nya Utgrävningen på drömmar är tydligt. Kroppsdelar faller av och könshår som sväller upp och kan användas som tvättsvamp. På grund av ett felbygge sitter det fönster mellan lägenheterna istället för på ytterväggarna. Familjen ser rakt in till grannarna (”Det är lite irriterande, men dom är ganska lättskrämda”) där det senare visar sig att en pornografisk dokusåpa utspelar sig. Detta är bara början på absurditeterna.

De svarta, skuggrika bilderna får mig att dra paralleller till Fritz Langs expressionistiska filmer. Handlingen påminner ofta om David Lynch-alster som Lost Highway och Inland Empire. Här finns en underjordisk värld där tid och rum är något flytande. Som genom Alice i Underlandets kaninhål öppnar Max Anderssons karaktärer en lucka och hamnar någon helt annanstans. I ett rum där en stor fest pågår eller på en filminspelning. Regissören arbetar på en rekonstruktion av en filminspelning som slutade i en blodig massaker och tror på en stor succé. Manuset visar sig vara ett korsord som hittats på brottsplatsen, ett korsord som tidigare i berättelsen setts i händerna på två barn.

Figurerna har drag av Edvard Munchs Skriet, i de långsmala ansiktena, de vågiga penndragen som skapar rynkor och kroppsliga skrymslen och vrån, såväl som i den överhängande känslan av ovisshet. Vad är det egentligen som händer, och var är vi på väg? Men Max Anderssons berättelse är inte bara ett mardrömslikt ångestskri, här finns också väldigt mycket komik som skapas av de tvära kasten och absurda situationerna.

Jag ser också likheter med Sara Granérs djurliknande karaktärer och ton. Men där Granér ofta använder sig av mer uppenbar politisk satir i sina serierutor bäddar Andersson in det mer. Här verkar vi befinna oss i ett dystopiskt och historielöst övervakningssamhälle. Samtidigt är det i grund och botten ett slags släktkrönika, ett sökande efter familj, identitet och ursprung.

Utgrävningen lyckas med att vara spretig och utflippad och samtidigt bygga upp en väl sammanhållen och mångbottnad värld som jag redan ser fram emot att besöka flera gånger. Med sin blandning av thrillerinslag, humor och existentialism är detta en fantastisk uppvisning av serieformatets fördelar och potential.

Daniel Mårs

Publicerad: 2016-03-08 00:00 / Uppdaterad: 2016-03-04 21:21

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6487

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?