Det är svårt att peka ut vad det är som gör Max Anderssons serier så mästerliga, men det kan ha att göra med att Arla-haren kommer och skjuter dig om du inte dricker mjölk varje dag. Eller så är det därför att alla stygga barn får slava i jultomtens leksaksgruvor, eller att teven får gå på plankan i A-brunnen, eller att man aldrig är ensam om man fått en vakuum-neger. Eller att man måste döda ett barn om man röstar på de goda i valet, eller att de blinda värmemissbrukarna bor i tvättstugan, eller att man avlivar ett hus med gevär om det angripits av klotter. Eller att Döden får sparken när man skär ner i den offentliga sektorn. Detta är det första som fängslar en hos Max Andersson, hans idérikedom och förmåga att förvränga verkligheten.

Sedan kommer stilen. När Andersson tecknar är han generös med tuschet och låter miljöerna drypa av samma mängd svärta som finns i karaktärernas levnadsförhållanden, det är i regel alltid natt och vita ytor är en minoritet. Karaktärerna är i grund och botten utformade som ganska klassiska seriefigurer, men ofta med ett extra drag av barnslighet och naivitet, och aldrig utan tecknarens egen prägel. En första blick på någon av Anderssons teckningar ger ett direkt men svårbestämt intryck av tonen i hans stil, det bildas något mycket särskilt när den där barnsliga anstrykningen flyter samman med den flödande svärtan. Något som är obehagligt och dystert men samtidigt rymmer värme och humor.

I berättelsernas centrum står ofta barnet eller den utsatta människan som är arm och påfrestad, båda oskyldiga i den stränga och giriga omvärld de lever i. En överhängande makt fungerar som begränsning och utmaning för huvudpersonen – föräldrar, myndigheter och poliser är ofta onda. Ur denna startposition börjar serierna för att sedan gärna utvecklas till berättelser om klassiskt hjältemod och kamp mellan gott och ont. De längre äventyren, främst Pixy, har tydliga drag från filmvärlden. Händelseförlopp, stämningar och repliker känns ofta rakt av plockade ur gamla deckare och roadmovies, och först får man för sig att dessa lätt borde avfärdas som löjliga klyschor men så upptäcker man att de inte kunde vara mer välfunna i sin befriande simpelhet. Därför blir jublet totalt till exempel när det aborterade fostret Pixy skjuter den onda chefen i magen med uppmaningen "Käka missil-pralin, fetto". Dessutom förtjänade han det. Också de mer finstämda replikerna fungerar utmärkt på samma underliga sätt, som när slutorden till Bilpojken, när han löst mysteriet med de döda bilarna, blir att vi alla är en del av världsalltet, och om fler bara insåg det skulle jorden bli ett bättre ställe att leva på. Man kunde här fråga sig om tecknaren har en olycklig ambition om ett slags new age-serie, men nej. Man nickar faktiskt. Efter att ha läst serien är de orden sannare än i vilken religiös eller filosofisk text som helst.

Bil-pojkens största tillgång som karaktär är att han saknar ansiktsuttryck, enligt Max Andersson. Samma gäller för Traktor-flickan, och kanske vägs saknaden delvis upp av det specifika i att ha ett fordon istället för huvud. Och Pistolen Johnny har bara det enda personlighetsdraget att han oavsiktligt råkar avfyra sig själv, kanske kompenserar detta frånvaron av andra drag. Vid en andra tanke blir det tydligt att karaktärerna är något mer än bara en underhållande kombination av människa och objekt. Deras enkelhet och oskyldighet gör dem lätta att identifiera sig med och man tar dem till sig utan att tveka, något som verkligen ska lyftas fram som en av styrkorna hos tecknaren. Till exempel är jag övertygad om att jag hade blivit kär i Traktor-flickan om jag varit femton år yngre, fastän att hon inte är särskilt vacker i vanlig mening.

I denna samling, Container, ingår albumen Pixy (1992), Vakuumneger (1994) och Döden (2003), tillsammans med efterord och bonusmaterial. Det är en mycket välgörande utgåva eftersom de två första varit slutsålda ett bra tag. Efterordet är redogörande och informativt med fotomaterial, omslagsillustrationer och beställningsjobb för dagspress och tidskrifter. Dessutom finns här det sympatiska inslaget Mini Mus (1972), Anderssons första serie.

Max Andersson skapar den slags värld som brukar drabbas av omdömen som att "lyckas gestalta våra inre psykologiska landskap" eller något liknande. Det kanske är sant, jag vet inte och det känns inte viktigt att börja sortera bland symboler och arketyper. Serierna är för täta för det. Det räcker med att ge sig hän, att kapitulera och häpna över en oerhörd samling serier. Utförda av en mästare.