Recension

: Fri kärlek
Fri kärlek Julia Thorell
2013
Kartago
9/10

Fri kärlek

Utgiven 2013
ISBN 9789175150222
Sidor 154

Om författaren


Foto: Lisah Silfwer

Julia Thorell är född 1984 och bor i Stockholm där hon jobbar som illustratör och serietecknare. Hon debuterade 2012 med serieromanen Juni.

Sök efter boken

Ett populärt ord på konstskolan jag studerat på i fler år än vad jag någonsin trott att CSN skulle ha råd med är ”mediespecificitet”. Alltså: vad är unikt för ett medium, och hur använder sig olika kulturproducenter sig av detta inom respektive fält?

När jag läser Julia Thorells Fri kärlek tänker jag att det måste vara det bästa exemplet på väldigt länge där seriemediet verkligen utnyttjas fullt ut och pekar på just vad det är som är unikt med detta uttryck. Den realistiska och vardagliga handlingen (som varit svenska serieskapares kärnverksamhet sen way back) finns där och skildrar Junis sökande efter kärlek, närhet, sex, vänskap, omtanke och andra dylika saker som verkar så bra och enkelt på pappret men som kan vara så dåligt och krångligt i praktiken. Men berättartekniken är ny i genren. Den påminner mer om Max Anderssons eller Don Rosas sätt att arbeta dynamiskt med serierutorna än de vanliga diskbänkstecknarna som skildrar liknande ämnen. När Thorells bilder lämnar det realistiska låter hon t.ex. Julia bli en robot i en helt vanlig miljö som rabblar upp sitt försvar till sitt påstådda nätdejtande:

”Det är en sexsida, inte en dejtingsida. Jag är inte ute efter seriös relation. Jag vill ha något okomplicerat.”

Det är svårt att förklara i en text som den här, just för att Thorell ägnar sig åt något som är mediespecifikt för seriekonsten. Utan ljud och rörlig men med ett sätt att gestalta en självbild. Som när hon svingar sig omkring i ett ensamt kök som blir en sorglig djungel. Eller när hennes sorgliga flyttlass blir den vackert felande länken mellan Lars Vilks Nimis och en farkost från filmen Resan till Melonia (om jag inte vore så rädd för saker som gör ont skulle jag tatuera in detta happy place direkt, så snyggt är det). Det är oerhört vackert när hon styr sitt skepp tillbaka till sin barndom i kollektivet (som skildrades i debutboken). Kopplingen mellan den ”fria kärlek” som rådde i barndomen och hennes eget kärleks- och sexliv låter hon passera okommenterad. Det är show don’t tell och det är väldigt bra genomfört, inga hurtiga förenklande analyser.

Thorell skildrar även skilda ämnen som yrkesliv, sorg och festivaler väldigt träffsäkert men mina favoritstunder i boken är all stelhet, all osäkerhet. Dialogen är väldigt välskriven och kombinationen med ömsom avskalade bilder där Juni faller genom ett vitt tomrum, och det inledande komplexa peace-märket gör detta till en obligatorisk serieroman för finsmakarna och en alldeles utmärkt inkörsport för de som vill börja läsa serier.

Marcus Stenberg

Publicerad: 2014-01-15 00:00 / Uppdaterad: 2014-01-14 21:55

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5528

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?