när jag talar om ljusgatan
[…]
menar jag lampor som följer dig hem
menar jag kroppen du blivit och är

du är i sorg bunden vid andra kroppar
den överordnades kropp
ditt ljus som delas på mitten

I Anna Mattssons nya diktsamling fungerar Ljusgatan som en metafor för inte bara befrielsen och lugnet, men också våldet, landet och civilisationen. Mattsson hittar sitt uttryck i kombinationen mellan det personliga och samhälleliga. En relation framträder i de vemodiga och ibland hårt utskurna raderna. Det är två kvinnor det rör sig om, kanske samma kvinnor som figurerar på samlingens omslag. Det ena tycks vara fången i sitt land medan den andra är fri att när som helst lämna det.

Med Kambodja som fond växlar Anna Mattsson mellan det diffusa och det konkreta, mellan intimiteten i en sargad relation och den intimitet med vilken människorna i en lika blödande nation binds ihop. Ibland är dikten väl explicit. Rader som egentligen hade fungerat bättre som undertext skrivs ut som om poeten inte litade på att läsaren är medveten om textens brutala innebörd:

kärnan i civilisationen
är godtagandet av våldtäkt
den våldtäkt som har ägt rum
är inte längre våld eller hot om våld

Förnimmelsen av platsen blir viktig i Ljusgatan. Utan att egentligen teckna landet, men genom att låta oss få glimtar av dess befolkning, fragment av liv och våldet som upprepat trasar sönder dem, visar Anna Mattsson en civilisation som är låst i sig själv. Den pågående, till synes omöjliga, relationen mellan de två kvinnorna är bara en kil i allt det dödsdömda.

Ljusgatan tar fram en mångfald av upplevelser hos mig som läsare. Den får mig att känna och minnas platser, inte främst genom att tänka mig exakt hur de ser ur men via det undermedvetna. Genom lukter, vågor, språkets rytm, ansiktens – att utifrån återuppleva de strukturer som binder ihop ett samhälle. Ljuset är långt ifrån en entydig floskel i Anna Mattssons starka, sorgbundna poesi:

det är så ljust här ute


tvätta ljuset tvätta dagen


domen ska aldrig falla