Uppdrag granskning sände nyligen ett uppföljande reportage om fallet ”Louise”, en flicka som under flera år varit utsatt för olika former av misshandel, vanvård och sexuellt utnyttjande av sin psykiskt sjuke och narkotikamissbrukande pappa.

Socialtjänstens agerande i Vetlanda, där Louise bodde granskades. Och även om Uppdrag granskning och Janne Josefsson fick kritik för tvivelaktiga och manipulerade faktauppgifter, så uppdagades i alla fall stora brister inom socialtjänsten. Brister som går igen i Rapp Johanssons andra bok, en roman med självbiografiska inslag. Här framstår socialen som de inkompetentaste av inkompetenta.

Inom loppet av några få år har Fija och hennes låtsaskompis Knuff flyttat mellan barnhem och mängder av fosterhem, alla lika vidriga. På i stort sett varje ställe finns det en pappa som slår och våldtar och en fru som inte ser. När socialen kommer på besök får Fija äta kakor i nytvättat hår. Hon får låtsas att hon har ett eget rum. Ibland är det nästan för otroligt, för vidrigt för att vara sant, något som man knappast vågar andas om. Det är svårt att kritisera en bok skriven utifrån självupplevda övergrepp.

Det är svårt att kritisera ett tema, fråga sig varför människor vill läsa om barn som våldtas och tvingas till prostitution, tvåringar som misshandlas tills de bara ligger i sin spjälsäng alldeles blå och tysta och sådana som Fija som pressar in glasskärvor i äpplen och sedan äter dem – allt för att få se sin mamma igen. Någonstans går gränsen för vad som är frosseri.

Rapp Johansson klarar att hålla sig på rätt sida om gränsen, även om jag tycker att hon kunde ha undvikit kavalkaden av övergrepp – koncentrerat sig på att skildra några av dem. Till skillnad från till exempel de så populära böckerna av Dave Pelzer vägrar Rapp Johansson, tack och lov att skildra den klassiska offer och förövarrollen. Fija är en tuff, sju-åttaårig unge som slåss och svär och vars idol är Rambo. Syskonens lycka av att vara tillsammans är fint och uttrycks i godnattfraser så som:
- Fyfan gonatt på er, jävlar jävla!

Ibland behöver Fija dock en knuff av Knuff – en kompis som blåser i ett rör mellan skulderbladen då allt blir för tungt, då man behöver glida bort på vingar, in i en glipa mellan kakelväggarna för att slippa vara medveten om vad som pågår på badrumsgolvet.
Det finns också en stor, stor värme och kärlek mellan syskonen. De är inte ensamma, de har varandra. Något som å andra sidan orsakar panik då socialen skiljer dem åt.

Även språket hjälper till att hålla distans till frosseriet. Det är ett barnsligt språk, samtidigt som det är lite stolpigt och ordknappt. Ibland krockar det, låter inte helt rätt i Fijas mun. I stort fungerar det ändå bra, just som gräns mot det alltför utsatta barnets röst. Det lite stolpiga skapar en lagom distanserad skildring av eländet, eländet.

Det finns många böcker som handlar om övergrepp på barn. Den bästa svenska är nog Anna Mattssons Alexandras rum Rapp Johanssons bok når inte upp till de stilistiska höjderna, men är ändå en klart läsvärd bok.