Trollsländor och taggtråd är den popalbums-klingande titeln på Stina Palms debutnoveller och som läsare blir man bedragen. Det här är ingen lättuggad fjortisprosa nedkletad i svart kajal. Snarare har novellerna tunga litterära ambitioner och man får som läsare kämpa och kämpa. Tills man upptäcker att belöningen uteblev och att det är precis så det ska vara.

Till en början verkar allt så bedrägligt enkelt. Palms stil är lätt som en sommarvind, hennes miljöteckningar är lyriska och intrigerna enkla och sparsmakade. Men så händer något. Det börjar med att jag får svårt att skilja på karaktärerna. Jag upptäcker att Palm använder omväxlande ”jag” och ”hon” om en och samma person. Sen upptäcker jag att karaktärerna glider in i varandra. Och som om det inte vore nog återkommer de också i novell efter novell.

Kanske är det så att människans historia inte börjar i hennes namn.

skriver Palm och jag nickar. Börjar förstå att det finns en poäng med att man inte får grepp om jaget. Efter ett tag börjar jag också uppskatta att karaktärerna återkommer och upptäcker att samma historier berättas fast från olika vinklar. Ofta är det händelselöst. I en novell ligger en man och lyssnar på en vinande tvättlina. I en annan besöker en kvinna sin gamla sommarstuga. Ständigt sker dramatiken inuti karaktärerna. I den allra bästa novellen ligger en gammal kvinna inför döden och den yttre handlingen varar bara några sekunder. Kvinnan minns doften av havet och nyfångad fisk. Sen dör hon. Trots händelselösheten gör det bländande vackra språket att novellen ger något. Man ryser och läser om.

Ett problem som uppstår under läsningen är att man emellanåt får pussla; man börjar fundera på vilken karaktär som hör till vilken berättelse och vilka textstycken som hör till vilken karaktär. Det är ett bedrägligt arbete för man får aldrig någon riktig belöning. Alla karaktärer är så vaga i konturerna och man förstår att det istället är händelserna – eller snarare händelselösheten – som är grejen. Man slutar pussla och låter sig själv sköljas med. Låter karaktären vara gränslös; på samma gång en och flera. Det är mycket vackert.

Slutligen vill jag återge ett uttalande från G.K. Chesterton som gnager i mitt huvud. Detta sa han apropå deckaren och deckarhistoriens struktur: ”Det finns inget som är så otäckt som en labyrint utan centrum.” Jag håller inte med. Labyrinten är bara otäck om man tänker att den måste ha ett centrum. Överger man däremot den tanken upptäcker man att labyrintens skönhet inte är själva lösningen utan dess irrgångar. Trollsländor och taggtråd är ett bra exempel på det.