Recension

: In i öknen
In i öknen Anna-Karin Palm
2001
Albert Bonniers förlag
7/10

Nästan som mästaren

Utgiven 2001
ISBN 9100575941
Sidor 158

Om författaren

Fotograf: Thomas Svensson

Anna-Karin Palm är född 1961 och bosatt i Stockholm. Hon debuterade 1991 med romanen Faunen och har sedan dess gett ut novellsamlingarna Utanför bilden (1992) och In i öknen (2001), romanen Målarens döttrar (1997) och Lekplats (1999), en samling anekdotiska minnen och fantasier. Senast gav hon ut romanen Snöängel (2011).

Sök efter boken

Anna-Karin Palms tidigare böcker har ofta utspelat sig i England men i hennes nya novellsamling är geografin utbytt till platser som behärskas av en, som titeln antyder, nästan olidlig värme. I In i öknen möter vi människor som befinner sig i ett kulturellt och geografiskt landskap de inte hör hemma i. Av olika anledningar har de hamnat i situationer i vilka någonting är på väg att avslutas och, lika viktigt, någonting nytt påbörjas.

I ”Öppna ögon” driver en kvinna omkring i staden Amman. Hon befinner sig i staden därför att den man hon älskar bor där. Gång på gång har hon skjutit upp sin hemresa i väntan på att mannen ska fria till henne. Till sin besvikelse har hon upptäckt att deras förälskelse bara var tillfällig. Hon är förvirrad. ”Vem är jag?”, tycks hon fråga sig, kanske utan att veta om det. Upplösningen på novellen är fenomenal.

Samlingens kanske bästa text, ”Hekates ormar”, utspelar sig på en grekisk ö där en elvaårig pojke befinner sig på semester med sin familj. Under en utflykt kommer han bort från sin familj och går vilse i en skog. Palms skildring av pojkens möte med någonting för honom okänt och hans möte med sig själv (?), i vilket titelns mytologiska gestalt figurerar, är fullkomligt lysande. Denna text når en intensitet som känns som den kvalmiga värme karaktärerna befinner sig i. Av någon underlig anledning läser jag de sista raderna med andan i halsen:

De lämnade ön samma dag. Förutom att han var litet tystare än vanligt under ett par dagar så var han sig precis lik, tyckte föräldrarna, som hela tiden måste röra vid det mirakel som var han. Systrarna däremot visste att han var förändrad.

Det går inte att förklara vad som gör dessa rader så speciella. Jag kan bara uppmana alla att läsa novellen, ja hela samlingen.

När jag läser Palms noveller kan jag inte låta bli att se mästaren Willy Kyrklund som en viktig föregångare, inte bara i valet av motiv och tematik och i viss mån allusioner, men fram för allt i stilen. Precis som Kyrklund tycks Palm eftersträva en komprimerad prosa, en täthet i texterna som nästan går att ta på.

I sina bästa stunder är Anna-Karin Palm också en lika mästerlig novellist som Kyrklund, vilket är det bästa betyg man kan få som prosaförfattare.

Mattias Nyberg

Publicerad: 2001-09-06 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-26 11:59

Kategori: Recension | Recension: #312

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?