Få debatter är så verkligt knepiga som den om prostitution. Få är heller lika infekterade – och inte har det blivit mycket mindre infekterat sedan idéhistorikern Susanne Dodillet lade fram sin avhandling Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet. Där jämför hon pedagogiskt hur debatten om prostitution i Sverige och Tyskland förts på ganska olika premisser – och kommit fram till minst sagt olika ”lösningar”. Men om Dodillet bevisar att humanvetenskaperna har något att tillföra aktuell debatt, så provocerar hon också just genom att testa gränsen mellan debatt och vetenskap.

Bland annat har Dodillet kritiserats för att gå alltför tendensiöst fram med sina källor. Det är naturligtvis inte lätt för utomstående att avgöra, men personligen skulle jag nästan hoppas att så är fallet – jag vill nämligen gärna tro att den svenska debatten, som ju ledde fram till kriminaliseringen av köp men inte försäljning av sexuella tjänster 1999, fördes i ett mindre affekterat och betydligt mer lyhört tonläge än det som framträder i Dodillets diskussioner.

Vad mera är väljer Dodillet att avsluta sin avhandling med ett politiskt förslag: ”För en ny prostitutionspolitik”. Detta förslag ligger betydligt mer åt det tyska hållet – även om Dodillet kritiserar även den tyska marknadsliberala politiken för att i slutänden ha tappat bort de prostituerades gräsrotsinitiativ – och det är förstås en problematisk vändning som gör det bara alltför lätt att helt enkelt avfärda avhandlingen som vinklad.

Det vore oerhört synd att göra det. För oavsett vad man tycker om Dodillets ställningstaganden, så är jämförelserna hon gör mellan svenskt och tyskt minst sagt fruktsamma. De både belyser strukturella skillnader i de båda ländernas historiska utgångspunkter och sätt att resonera och ställer en mängd relevanta frågor kring hur vi tänker om sexualitet, jämställdhet och frihet – och i slutänden om hur idealistisk eller realpolitisk lagstiftning egentligen bör vara.

I Sverige har vi diskuterat prostitution framför allt i förhållande till förtryckande sexistiska och/eller kapitalistiska strukturer. Där har Dodillet onekligen en irriterande vana att tolka varje svensk antydan om utsatthet som omyndigförklarande offerstämpling. I Tyskland är man efter världskrigserfarenheterna oerhört skeptiska till statlig inblandning, samtidigt som kristdemokratiska partiers mycket mer tongivande roll har gjort sexuell frihet från gammaldags moralism till en både bred och radikal fråga för vänsterpartier och diverseliberaler att samlas kring. Om svenskarna på 1960- och 70-talen flirtade med sexuell frihet lite så där i allmänhet, så tyckte tyska 70-talsdebattörer tydligen att prostitution var rena avantgarde-feminismen.

Kanske är också den svenska politiken mer idealistisk: vi tycker inte att någon ska behöva sälja sin kropp – ja, utom, ni vet, i normalt kroppsarbete – i det ideala samhället och därför utgår lagstiftningen från att prostitution inte borde finnas. Den tyska lagen däremot utgår helt krasst från att den finns. Dessutom utgår den från premissen att all ickefrivillig prostitution, allt missbruk, tvång och utsatthet, hör till undantagen. Och frågan är ju i vilken utsträckning den inställningen bevarar, för att inte säga främjar, prostitutionen.