Den franske författaren Jean Echenoz belönades 1999 med Goncourtpriset för Jag går och anses vara en av de bästa författarna i sin generation. Nollmeriedianen är hans debut från 1979 och ges nu ut på svenska för första gången. Det är en lite trevande debut, en humoristisk och lite mystisk berättelse som kommenterar sig själv som konstverk. Alla andra konstverk också för den delen. Öppningskapitlet skildrar en tavla med ett älskande par på en strand, som sedan visar sig vara en scen ur en roman, som visar sig vara en filmprojektion på en vägg – varpå författaren utbrister: ”ingen roman alltså, en film var det”. Nollmeridianen är full av sådana här markeringar om att den inte är på riktigt, eller åtminstone inte är vad den utger sig för att vara.

Handlingen är ett pojkbokshopkok med legosoldater, lönnmördare och uppfinnare, en hemlig ö med tillhörande hemliga sammanslutningar med mystiska målsättningar. Det är en medryckande handling kryddat med ett lite tokroligt sinne för humor, som när två av huvudpersonerna är ute på en båt i flera dagar och har glömt att ta med sig spegel och därför inte kan raka sig. Den ena förslår då:

att eftersom de var ungefär lika lång och så ungefär likadana ut, så kunde de hädanefter raka sig mittemot varandra med noggrannt symmetriska rörelser, så att de blev varandras spegel. Vi försöker, sade Arbogast. De prövade och skar sig fruktansvärt.

Den här sortens humor, tillsammans med alla olika konspirationer och hemliga sällskap, gör Nollmeridianen till en ganska grabbig roman. Det gör inte så mycket, den är underhållande och rolig. Vad Echenoz 1979 saknade i tematisk mognad tar han igen i sitt raka och enkla språk, parat med en självsäkerhet i tonfallet som är ovanlig för en debuterande författare.