En morgon, precis innan öppning, hittar bibliotekarien på det lilla landsortsbiblioteket en besökare sovandes bland några bokhyllor i bibliotekets källare. Det är starten på ett par dryga timmars konstant monolog som i början håller sig strikt och systematisk, men som snart brister och fylls av förträngd lust och igentäppt ångest.

Huvudpersonen, en medelålders kvinna som har lagt män på hyllan (fast hon är dödligt förälskad i den unge doktoranden Martin) och som (från topp till tå) känner sig mer än missförstådd, får aldrig något namn. Hon är ett förtätat subjekt eller kanske en samling röster, sprungna ur litteraturens alla skatter. Eller kanske är det bibliotekets röst som nu träder fram och spyr sin galla över Deweys klassificeringssystem och tarvliga besökare (läs: sådana som är intresserade av litteratur eller sådana som angriper böckerna med mer eller mindre fysiskt våld).

Kod 400 är den franska författarinnan Sophie Divrys stilsäkra debut. Romanen må vara kort, knappt hundra sidor, men denna suggestiva monolog rymmer så många bottnar att ett längre format hade känts pålagt och belastat. Nu lyckas Divry hålla denna vibrerande medvetandeström i schack, tillräckligt mycket för att det inte ska spåra ur. Samtidigt får texten den frihet den behöver för att den inte ska kännas konstruerad. Istället är den associativ och direkt, lekfull och påfallande välformulerad. En delikat historia, med tillräckligt mycket smuts för att den ska få det djup som en god historia måste ha för att bli intressant.

För trots att Divry spelar på bibliotekarieyrkets strängar: det eviga klassificerandet – ett präktigt systematiserande med var sak på sin plats – låter hon hela denna ordning genomkorsas av en spricka: bokens titel, Kod 400, anspelar på katalogsystemet. 741.5 är koden för tecknade serier liksom amerikansk litteratur hör hemma under kod 820. Kod 400, däremot, finns inte. Denna klass är outnyttjad och står vakant. Ett tomrum i litteraturen alltså.

Leken med fiktionslager är särskilt finurlig. En metafiktiv historia om böcker som i sig själv är en fiktiv berättelse. För det finns all anledning att ta detta anonyma jag med en nypa salt. Hennes historia har ett litterärt skimmer över sig och jag kan inte låta bli att undra om hon då och då kryddar ”sanningen” en smula. Slutligen kommer Kod 400 att hamna i en bokhylla – både i det privata liksom i det offentliga rummet.

Att använda biblioteket som litterärt rum gör också Kod 400 till en påfallande politisk roman. Biblioteket, med alla dess hierarkier, visar med en förintande tydlighet att litteraturens värde och värden är på väg att kantra i en hög av slafsiga bestsellers. Men det handlar också om vems röst det är som hörs, vem som blir lyssnad på och vem som tillåts tala.

Det är torrt och krasst och nervigt franskt. Men framförallt är detta en bok om en osviklig kärlek till litteraturen.