Recension

: Samtida fördomar
Samtida fördomar Charles Baudelaire
2013
Ellerströms
7/10

Ingen kommer undan Baudelaire

Utgiven 2013
ISBN 9789172473263
Sidor 216
Översättare Lars Nyberg

Om författaren

Charles Baudelaire (1821-1867) var en fransk poet, författare, konst-, litteratur- och musikkritiker. 1857 utkom hans mest berömda verk, diktsamlingen Les Fleurs du Mal (Det ondas blommor). Han tematiserar i klassiska versformer, ofta sonetter, den moderna människans förtvivlan över livets obegriplighet och har med sitt nyskapande språk, ofta med chockerande bilder. Han har haft stort inflytande på 1800- och 1900-talens poesi och har därför kallats modernismens fader. Hans stora litterära idol var den amerikanske författaren Edgar Allan Poe, vars verk han översatte till franska. Baudelaires enda roman La Fanfarlo utkom 1847. 1864 utkom hans anteckningar Mon coeur mis à nu (Mitt nakna hjärta) och postumt, 1869 utgavs hans prosapoem Petits poèmes en prose eller Le Spleen de Paris. Det har dröjt pinsamt länge innan hans verk översatts till svenska: den första svenska översättningen i bokform av dikter från Les fleurs du mal utkom 1920.

Sök efter boken

I serien ”etyder”, Ellerströms essäserie, har förlaget nu gett ut en bok med litteraturkritik och litterära essäer av Charles Baudelaire. Man har kallat den Samtida fördomar. Intresset för Baudelaire tycks hålla i sig ganska bra – för inte så länge sedan kom en nyutgåva av Ingvar Björkesons tolkning av hans diktsamling Les fleurs du mal, och Pequod Press gav härom året ut en ganska underhållande bok, Arma Belgien, där Baudelaire i ett antal texter kastar skit på Belgien och belgare som han alldeles särskilt hjärtligt verkar avsky.

Och så nu denna volym. Efter genomläsningen är nog min spontana reaktion: Vem är intresserad av detta? Förmodligen endast den som är mycket intresserad av, och till viss del redan insatt i, fransk litteraturhistoria. Övriga göre sig nog inte så mycket besvär. För det här är texter som är späckade med referenser till dåtida gestalter som få nutida människor har hört talas om. Till undantagen får väl räknas Victor Hugo, Teophile de Gautier, Balzac och ytterligare någon vars namn kan klinga bekant. Då är volymen, och essäerna i den, desto mer intressanta på grund av den ingång de ger till Baudelaires eget tänkande och hans syn på litteratur och estetik.

Lars Nyberg, som även översatt, uppehåller sig i förordet mycket vid Baudelaires syn på litteraturens funktion, och framförallt gäller detta hur litteraturen gestaltar och ger uttryck för moralen. Är det något Baudelaire vänder sig emot, är det författare som försöker driva en viss moral och komma med brasklappar och pekpinnar i sina böcker. För Baudelaire är själva litteraturens, eller konstverkets, egen inre logik moralisk per definition – oavsett vad den handlar om. Litteraturen ger inte uttryck för moral – den är moral. Det finns en skadlig konst: det är den som ”förvränger livets villkor”. Därför finns det inga ämnen som är omoraliska. En sådan eventuell slutsats får läsaren dra själv: det är inte något som författaren skall ägna sig åt. Och därmed så vänder sig Baudelaire mot en syn på litteraturen som nyttodikt, att den skulle vara ägnad att i första hand torgföra åsikter eller åsiktspaket. Litteraturen är något annat – något större. Detta gör också att Baudelaire drar ut till försvar för författare som råkar ut för anklagelser om sedeslöshet och omoral. Han hamnade ju själv i en sådan knipa, när Les fleurs du mal censurerades på ett antal dikter vilka ansågs strida mot god smak och ton. Hade han känt Gustaf Fröding, hade Baudelaire otvivelaktigt dragit ut till dennes försvar, när han ställdes inför rätta för vågade dikter i sin samling Stänk och flikar.

Det som jag finner mest fascinerande med Baudelaires litteraturkritik är hur han så fullständigt går upp i de böcker han läser och sedan skriver om. Han försöker förstå verket inifrån, han försöker vara författaren själv. Kritikern måste ”tränga in i de känslor som får sitt uttryck och så intimt erfara dem som om de vore ens egna”. Med risk för att vara lite pretentiös skulle man kunna tala om Baudelaires hermeneutiska empati – hans Verstehen. Men det gör naturligtvis inte att han låter en författare komma undan med vad som helst, tvärtom. Han kan vara nog så giftig, som till exempel i en liten text som är ett veritabelt lustmord på Balzac, både som författare och människa.

”Ingen kommer undan politiken”, hette det i en proggsång från 70-talet. Ingen kommer undan Baudelaire, kunde man också säga. Denna portalgestalt till litterär modernism kommer man inte förbi. Denna volym essäer är en god introduktion till hans tänkande kring liv och dikt.

Richard Pleijel

Publicerad: 2014-03-26 00:00 / Uppdaterad: 2014-03-30 22:23

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5616

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?