Five days in Brussels with Charles Baudelaire är ett kort, men intensivt, detaljerat, levande och gripande porträtt av den mytomspunne franske poeten och kritikern. Jag kände överhuvudtaget inte till att boken fanns, innan jag hittade den engelska översättningen, som gavs ut förra året. De texter som boken består av var ursprungligen skrivna på franska och publicerades allra första gången i början av 1900-talet i den belgiska tidskriften Le Petit Bleu Magazine, mer än 30 år efter Charles Baudelaires död. 1932 utkom texterna för första gången samlade i bokform med titeln Cinq journées à Bruxelles avec Charles Baudelaire, de trycktes på nytt 1995. På den engelska översättningens bokomslag finns ett porträtt av Baudelaire målat av Gustave Courbet från omkring 1848.

Texternas författare Georges Barral fick den unika möjligheten att umgås på tu man hand med Charles Baudelaire under några dagars vistelse i Bryssel i september 1864. I april 1864 hade Baudelaire bosatt sig i Bryssel, i ett rum på Hôtel du Grand Miroir. Fem månader senare befann sig hans vän fotografen och ballongflygaren Félix Nadar i staden, för att göra en flyguppvisning med sin ballong Géant. Det skulle bli en offentlig ballonguppstigning, Nadar hade blivit inbjuden till Bryssel av bland andra den belgiska kungen Léopold I. Baudelaire hade anmält sin önskan att få åka med ballongen, om det fanns möjlighet, (så blev det dock inte). Félix Nadar hade i Paris grundat Society of Aerial Automotion i syfte att utveckla ballongflygningen, och hade bland annat anställt fyra sekreterare. En av dem var den 22-årige fransmannen Georges Barral, som också fick vara med på ballongfärderna.

När Nadar skulle göra sin uppstigning i Bryssel måndagen den 26 september 1864 var Barral alltså på plats i staden och det var i samband med denna händelse han fick tillfälle att lära känna Charles Baudelaire. Barral var en beundrare av Baudelaires poesi och kunde flera dikter av honom utantill. Därför förstår man hur betydelsefullt och nervöst det måste ha känts när Nadar gav honom order att hämta Baudelaire på hans hotell, se till att han fick något att äta och sedan visa honom vägen till platsen för ballonguppstigningen. Nadar hade dessutom varnat honom för Baudelaire:

I feel troubled at the thought of seeing Baudelaire. Nadar has warned me that he is of a complicated and distant nature […] I finally arrive at number 28 and the Hôtel du Grand Miroir, well known in Brussels for its splendor. Today, it is famous the world over because of the great and sorrowful writer’s prolonged stay. It is a place of pilgrimage for poets and cultivated spirits […] In a corner brightly lit by a ray of sunlight, the imperious silhouette of Baudelaire rises immediately. Guessing by my appearance that I must be the anticipated emissary, he does not give me time to tell him that I have come on Nadar’s behalf. ”Well, nicely done, “he bursts out. “I have been waiting for more than an hour!” He then softens, and holds out his right hand to me – an elegant one with slender fingers. “Let us go, let us go. It seems to me that we are running short of time.”

Därefter söker de upp en restaurang och Barral minns varje detalj av menyn och vad allt kostade. Han tycks ha antecknat varje dags upplevelser som mycket detaljerade dagboksanteckningar. Charles Baudelaire var vid den här tiden 43 år, men för tidigt åldrad, märkt av sjukdom. Han hade kommit till Bryssel i hopp om att få hålla föreläsningar och hitta en ny förläggare, men ville även komma bort från Frankrike, där han tyckte att han inte uppskattades tilllräckligt. Bryssel blev dock en missräkning för honom, han trivdes inte och saknade Paris mycket. När han till slut återvände till Paris sommaren 1866 var han dödssjuk i sviterna av syfilis och en svår stroke. Men vid tiden för Barrals möte med honom var han fortfarande mycket aktiv, livlig och full av kraft.

För Georges Barral var det en stor upplevelse att få träffa Baudelaire. Han förstod att deras möten var unika, han skulle inte en ytterligare gång få chansen att umgås, diskutera och resa med Baudelaire. En av dagarna reste de tillsammans som turister till Waterloo, både Barrals morfar och farfar hade varit med vid fältslaget där, men överlevt och Baudelaire var en beundrare av Napoleon. Georges Barral tog grundligt väl vara på alla upplevelser och beskriver vad som hände, hur vädret var, vad de diskuterade, på vilka gator de promenerade, vilka människor de träffade, vilka statyer man såg, vad som utspelades vid ett gemensamt bordellbesök som initierades av Baudelaires vänner och bekanta och noterar Baudelaires åsikter, sinnesstämningar, utseende, sätt att gå, ansiktsuttryck och klädsel, och man får lära känna hans ovanliga, men tillfälliga husdjur. Mat och dryck är centralt, man upplever konkret vilken gourmet Baudelaire var.

Det känns privilegierat och magiskt att ta del av dessa dagboksblad, som dock ändå måste ha snitsats till och byggts ut i efterhand, inför att de skulle publiceras. Men det är inte helt säker att de har skrivits om så väldigt mycket, för Barral var redan detta år, 1864, i startgroparna inför sitt författarskap och på väg att publicera sin första bok, eller snarare ett häfte, som handlade om hans upplevelser av den här nämnda ballongflygningen i Bryssel: Internet Archive

Five days in Brussels with Charles Baudelaire är en detaljerad skildring, skriven i presens av en minutiöst iakttagande författare, vilket gör att man vid läsningen befinner sig som mitt i ett vibrerande nu, på plats, lyssnande, gående, stående, sittande bredvid. När Georges Barral fredagen den 30 september ska lämna Bryssel och ta nattåget till Paris, blir det därför tungt, tungt sorgesamt att tillsammans med honom, för alltid ta farväl av Charles Baudelaire vid det avgående tåget på Gare du Midi.