När jag var liten hade jag tre favoritböcker. Prostens barnbarn av Eva Bexell (fantastiskt inläst av Margareta Krook på kassettbok. Ja det hette så en gång i tiden, tänk att jag är så gammal!) och så Åke Holmbergs Ture Sventon i London (även den fanns på kassettbok med Helge Skoog som uppläsare). Men framförallt så var det Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan. Jag läste den och läste om den och läste om den igen. Jag läste den så många gånger att min mamma till slut gömde undan boken och milt (men en aning bestämt) försökte förklara att det faktiskt fanns andra böcker också.

Men vad hjälpte det? Jag ville ju läsa Vi på Saltkråkan, ville vara i den världen, ville känna det där märkliga som hände när mina ögon mötte texten på tummade bladen. Mamma fick ge med sig.

Nåja. Hon fick snart sin vilja igenom. Jag upptäckte ganska snart alla de där andra böckerna: det fanns andra röster att lyssna till, andra äventyr att uppleva, andra uppdrag att utföra.

Jag bröt med Tjorven och Båtsman och såg den nya dagen gry. Oändligt var mitt stora äventyr!

Dock kan jag inte låta bli att undra: hur väcktes egentligen min lust att läsa? Jag minns det som något som liksom skedde av sig självt. Visst, jag har haft föräldrar som alltid har påpekat vikten av, men framför allt hur roligt och spännande det är, att läsa. Och visst, skolfröknar och magistrar har läst högt och gått med oss till ortens bibliotek och lånat det som kallades för ‘bänkböcker’. Men relationen mellan mig och litteraturen uppstod någon annanstans, i ett annat sammanhang.

Kanske skulle jag ha önskat att det hade varit som på film. Tänk att ha den där fantastiska läraren – en litterär ciceron à la Mr Keating – som öppnade dörren (inte bara på glänt utan på vid gavel) till skattkammaren litteraturen. Ok, allt är inte guld som glimmar… Det finns diamanter och så finns det makadam…

Men så blev det inte. Vilken tur då att jag fick antologin Läsandets lust och magi i min hand! Här finns nitton texter om litteraturens roll skolan; om relationen mellan lärare och elev och om hur passionen till ordet väcks. Visst andas det didaktik och pedagogik mellan raderna, men inte så att det stör. Snarare formuleras ett tydligt syfte: att visa på vikten av att göra litteraturen till en självklar del i skolundervisningen. Och härligt att upptäcka att Mr Keating har sina skönlitterära motsvarigheter! (Varför har jag inte tänkt på det förut!?)

I Läsandets lust och magi finns texter från världens alla hörn och från skilda tider. Här finns den litterära parnassen: Albert Camus, Lars Ahlin och Moa Martinson. Självklara val som Maria Gripe och Roald Dahl. Ständigt nobelprisaktuella Assia Djebar finns också med, liksom Augustpris-belönade Susanna Alakoski. Och så wildcards som Johanna Lindbäck, Katerina Kieri och Leif GW Persson.

Jag har egentligen inga invändningar gällande urvalet. Spännande, bra, intressanta och blandade texter som verkligen problematiserar lusten och magin kring själva läsandet. Men jag saknar ett mer utförligt förord. Varför just dessa texter, varför inte andra? Vem vänder sig antologin till och hur ska den fungera? Och vem är egentligen redaktör? Allt detta är petitesser, för jag har verkligen förälskat mig i den här boken. En litterär godispåse!

Ja, detta är sannerligen blandad kompott, både till form och innehåll: brinnande passion som i Kieris Ingen grekisk gud, precis, där den 15-åriga Laura kärar ner sig i matteläraren; självklar, knivskarp men ack ändå, så ödmjuk, briljans som i Roald Dahls Matilda och nyfiken iver i Moa Martinsons Krykbröllop. Det som texterna har gemensamt är litteraturens kraft och makt – det där mötet med ett språk som väsentligt skiljer sig från det vardagliga.

Då bidragen är utdrag ur längre texter väcks såklart ett sug efter mer; efter att få läsa fortsättningen. Därför blir det i längden lite enformigt och avhugget – känslan av att läsa litteratur övergår till ett intryck av att läsa exempel på litteratur. Detta är texter om barn, för barn ibland berättade ur barnets perspektiv. Men de nitton texterna är inte renodlad barnlitteratur! Hur som helst, de vänder sig lika mycket till både stor och liten. I just det här fallet ser jag detta snarare som en bok på en litteraturlista för en kurs om barnlitteratur. Alternativt fungerar detta som en diskussionsbok för blivande lärare. Men att sätta i händerna kidsen, bokslukare or not och säga: Var så god och läs! Mja… Kalla det paradoxalt, men en antologi av det här slaget får en renodlat praktiskt aspekt. Fokus ligger inte längre på vad litteratur är och betyder utan hur den faktiskt kan användas.