Krönika

Det skrivna ordets laissez faire

Gästinformation

Melker Garay, född 1966 i Chile, är författare och bosatt i Norrköping. Garays böcker kretsar kring filosofiska, teologiska och existentiella frågor. Debutroman Kyrkvaktmästarens hemliga anteckningar har blivit översatt till flera språk. År 2009 blev Garay invald i Sveriges Författarförbund, 2012 i Svenska PEN och i november 2014 valdes han in i Chiles Författarförbund.

Melker-Garay2015







Melker Garay Foto: Niclas Kindahl

Många förfasas över böcker som saknar ”litterära kvalitéer”. Man angriper böckernas språkbehandling, syftningsfel, intrigernas förutsägbarhet, bristande research, avsaknaden av originalitet och, låt oss kalla det, intellektuell undernärdhet. Och man kan därtill rada upp fler synpunkter på varför ett litterärt verk är undermåligt.

Men hur meningsfullt är det att tala om litterära kvalitéer när man samtidigt ryggar tillbaka för idén om en officiell kanon i litteratur? För så vitt jag vet finns i Sverige ingen sådan. Det finns däremot en öppenhet, eller ödmjukhet om ni föredrar det ordet, (eller så är det mer frågan om feghet, invänder någon), inför vad som är just kvalitet. Och man kan få intrycket av att allt är gångbart i fråga om kvalitet; i synnerhet om en bok säljs kopiöst bra. Som bekant blev det en kritikerstorm när Björn Ranelid påstod i Expressen för 14 år sedan att ”en miljon svenskar kan skriva som Liza Marklund”. Den etablerade kultureliten förfasades över hans ord.

När det gäller litterära kvalitéer finns det en frågeställning som är mycket angelägen. Vilka böcker ska vi uppmuntra unga och vuxna som är nyfikna på litteratur? Vågar vi ens säga något, när vi samtidigt får lära oss att kvalitet är en subjektiv historia och där det är upp till var och en att bedöma vad som är bra eller dåligt?

Det kan inte vara lätt att vara lärare i litteratur om man är alltför räddhågsen för att visa vägen för sina elever i vad som är kvalitet. Att kvalitet är ett ytterst problematiskt begrepp är en sak, men det ska inte hindra oss från att våga tala om vad som är just kvalitet.

Och kanske frågar någon: Om allt är möjligt i fråga om kvalitet (det skrivna ordets laissez faire), varför behövs i sådana fall professurer i litteratur, och varför ska man lyssna på kunniga bibliotekarier och varför ska man läsa kultursidorna när det är bara upp till en själv att avgöra vad som är kvalitet?

Melker Garay

Publicerad: 2015-12-14 16:30 / Uppdaterad: 2015-12-14 16:38

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?