”Eländesskildringar”, ”sanna historier”, ”Misery Lit” eller till och med ”Misery Porn”. ”Om suget efter brutala och självutlämnande berättelser” lyder undertiteln när litteraturvetaren Annette Årheim återvänder till den här typen av skildringar i nya boken Misery Lit.

Återvänder och återanvänder kan man kanske säga, för Misery Lit är till stor del en light-version av Årheims doktorsavhandling, När realismen blir orealistisk, som vi faktiskt redan recenserat här på dagensbok.com. Kanske kan en kortvariant vara till nytta för lärare, bibliotekarier och andra intresserade som inte riktigt orkar ta sig an en hel avhandling? Den i sig är för all del inte enormt svårläst, och vad jag framför allt saknar i den här varianten är att komma läsarna nära, som med gymnasieeleverna där.

Ett undantag är den elev som i När realismen blir orealistisk använder Liza Marklunds roman (för det var väl det den infekterade debatten häromåret kom fram till, att det faktiskt var en roman? Eller?) Gömda som belägg för sin egen skepsis mot invandrare och muslimer. Honom har Årheim, om jag förstår rätt, fortsatt intervjua – trots, eller kanske på grund av, att han egentligen inte är särskilt intresserad av skönlitteratur. De texter och textgemenskaper han hämtar stöd för sina åsikter och känslor i, hittar han istället på nätet.

På ett sätt är det förstås en avvikelse från ämnet, men budskapet är nog detsamma. Skolan måste bli bättre på att fånga upp elevernas läsningar, åsikter och erfarenheter om man faktiskt ska kunna spela en roll i att utveckla deras värderingar och tankesätt. När realismen blir orealistisk pekade på en viss inkompetens från lärarnas sida på den fronten. Misery Lit pekar åt samma håll, men är också delvis ett svar på det behovet. Inte minst avsnitten om Marklunds och om Dave Pelzers böcker ger exempel som skulle kunna användas i en sådan diskussion. Årheim diskuterar vad omslagen signalerar, hur baksidestext och andra marknadsföringstexter fungerar, vilka ändringar som har gjorts och hur debatten kring särskilt Marklunds bok gått. Här är Misery Lit också en uppdatering av tidigare resonemang, av debatter, reaktioner på Årheims egna böcker och föreläsningar, samt av nya titlar som tillkommit i genren.

Vad som egentligen är genren är möjligen något diffust. Handlar det om just ett visst innehåll (taskig barndom, övergrepp och utsatthet), om den flytande gränsen mellan fakta och fiktion eller om litterär kvalitet? Mest uppmärksamhet ägnas onekligen böcker med låg status som läses framför allt av ovana läsare, av ungdomar och kvinnor. Sanningsanspråken är visserligen centrala, men de kan både utnyttjas som marknadsföringsstrategi av förlagen eller mest ligga så att säga i betraktarens öga. I slutet av boken ger för övrigt Årheim boktips för att ge ”möjligheter för Misery Lit-läsaren att utvecklas utan att för den skull förlora engagemanget i utsatta människors situationer”.

Kanske är Misery Lit både en genre och ett sätt att läsa? Säkert har dess popularitet också med större media- och samhällstendenser att göra, med individualism och personalisering, med vad som finns på massmediala och politiska dagordningar … Åh, det här skulle kunna utvecklas i hur många riktningar som helst!