Recension

: Annan påföljd
Annan påföljd Nina Larsdotter
2014
Litet förlag
5/10

Småspännande sensommarläsning

Utgiven 2014
ISBN 9789187548123
Sidor 334
Först utgiven 2013
Språk Svenska

Om författaren

Nina Larsdotter, född 1974, arbetar som förläggare, föreläsare och konsult. Hon utkom 2013 med sin debutroman, baserad på det omtalade Sturebymordet 2009.

Sök efter boken

Det är något kittlande med böcker baserade på verkliga händelser. Även om de är aldrig så löst baserade och författarna på olika sätt försöker svära sig fria från sanningsanspråk så finns där hos läsaren oftast ändå en förhoppning att på något sätt nå fram till den riktiga händelsen, hur det verkligen var. Hur det såg ut, kändes, hur det gick till. Egentligen. För något år efter att kvällstidningarna uttömt sitt stoff kring en dramatisk händelse brukar den dyka upp: boken som berättar, inte om hur det var, men om hur det kan ha varit eller kanske skulle kunnat ha varit. Och det är nära nog för att vi ska låta oss slukas av berättelsen.

Händelsen som ligger som grund för Nina Larsdotters roman är det s.k. Sturebymordet, som inträffade 2009. En 15-årig tjej kvävdes då till döds i en skogsdunge av en 16-årig kille. Mordet skedde på uppmaning av hans flickvän, för att sona att han hade varit otrogen mot henne.

Boken bygger på verkliga förhörsprotokoll och på autentiska sms, om än något redigerade avseende t.ex. skiljetecken och svordomar för läsbarhetens skull. Men sedan tar likheterna slut och syftet med att skriva boken beskriver Larsdotter som ett försök att förstå. ”Jag har inte haft som avsikt att smutsa ned minnet av den unga flicka som inte längre lever, inte heller att än en gång döma de två unga som nu suttit av sina straff, eller snarare den påföljd till vilken de dömdes” skriver hon. Hennes ansats med romanen har varit att utifrån rubrikerna försöka skapa en fiktiv värld som i någon mån kan förklara hur något så ofattbart kan ske. Det är en utgångspunkt som tilltalar.

Men trots föresatsen blir det aldrig särskilt mycket mer djuplodande än kvällstidningarnas rubriker. Det som ger intryck av att vara en fördjupning i ämnet hämnd och svek sveper mest över ytan. För mig blir den här romanen småspännande läsning, men inte mycket mer.

Det kan i och för sig vara nog så mycket värt. Enligt litteraturforskaren Annette Årheim, som skrivit en avhandling om ”misery lit” – eländesskildringar med viss verklighetsanknytning – är underhållningsvärdet eller förströelsen inte att underskatta som en av anledningarna till att såna här böcker säljer så bra. Inte heller deras terapeutiska funktion, enligt nån slags ”så här hemskt har i alla fall inte jag det”- tanke.

Men om jag hade fått önska så skulle jag ha velat se mer gestaltning av de psykologiska mekanismerna bakom händelseförloppet. Jag hade hoppats på att få dyka ner i karaktärerna, förstå dom och känna med dom. Istället blir det ett betraktande på avstånd; något att förfasa sig över och sensationsläsa, men som aldrig låter en komma närmare inpå. Kanske beror det på min egen brist på fantasi, kanske på ett överbefolkat persongalleri med för lite gestaltning och för mycket telling och för lite showing. Det intressantaste att läsa förblir de autentiska sms:en. Där framgår komplexiteten i den påverkan de två tonåringarna hade på varandra.

I domen fastställdes nämligen att 16-åringen aldrig skulle ha begått mordet utan påverkan från flickvännen, som samtidigt hävdar att hon aldrig på allvar trodde att han skulle göra det. Nina Larsdotters berättelse följer visserligen samma förklaringsmodell. Karaktären Philip (motsvarande verklighetens 16-åring) är en duktig men lite osäker ung kille som vill ta ansvar men inte vet hur. Flickvännen Sofia är barnslig, egoistisk och mår dåligt, och agerar ut genom att ställa omöjliga krav. Hon är hit och dit, varm och kall, vet nog inte själv vad hon vill, mer än att få bevis på att hon är älskad av någon och är någon. Men även om karaktärerna är synbart komplexa blir de ofta platta då de beskrivs med en allt för distanserad berättarröst.

Lite mer komplexitet får historien när Sofia första gången uttrycker att hon vill förlåta Philip men inte vet hur det ska kunna bli bra mellan dem när hon hela tiden måste påminnas om otroheten. Och det hade varit intressant att låta berättelsen uppehålla sig mer vid det. Att beslutet är något som båda kommer fram till gemensamt, omedvetet: föreställningen om att det här är vad som krävs för att nollställa situationen och göra förhållandet bra igen. Det känns som att det är det som borde få vara berättelsens kärna. Istället blir det en massa om golf, fotboll och föräldrarnas jobb och relationer. Beskrivningarna av föräldrarnas förhållanden känns överflödiga, mest konstruerade för att skapa en tematik. Jag önskar att romanen hade fått kretsa enbart kring den tonåriga kärlekstriangeln. Det är ändå den som är anledningen till att man vill läsa boken, och som inspirerat till att den skrivits.

Men trots dessa invändningar är Annan påföljd en spännande debutroman som fungerar utmärkt som underhållande sensommarläsning.

Annika Åström

Publicerad: 2014-08-21 00:00 / Uppdaterad: 2014-08-20 13:03

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5796

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?