Recension

: Prästgårdens hemlighet
Prästgårdens hemlighet Tobias Söderlund
2019
Rabén & Sjögren
7/10

Spännande spökhistoria, skröplig kvinnosyn

Tolvåriga Vanessa tror inte på spöken, men behöver material till sin YouTube-kanal. Vad göra? Jo, bege sig till Borgvattnets prästgård med kamera i högsta hugg såklart. (För er som eventuellt inte visste, Borgvattnets prästgård finns alltså på riktigt och marknadsförs med slogan ”Sveriges mest kända spökhus”.) Väl på plats visar det sig ju såklart att spöken inte bara är högst verkliga, utan också att de inte vill lämna Vanessa i fred.

Med på exkursionen till prästgården följde för övrigt också killkompisarna Martin och Abbe, och det hintas redan från början att det finns något i det förflutna som ligger mellan dom och Vanessa. Med andra ord – upplagt för relationsdrama som rosen på spöktårtan.

Spännande låter det, och spännande blir det. Själva spökhistorian är välskriven, och tempot är precis så högt att man som läsare inte hinner fundera speciellt mycket över eventuell icke-logik och klyschiga skräckfilmsgrepp. Den som letar efter en bok att sätta i händerna på ett läsmotvilligt mellanstadiebarn behöver inte leta längre – Prästgårdens hemlighet torde få den mest förhärdade läsmotståndare att ändra sig. Plus också för att spöket får ha ett motiv grundat i gamla tiders dubbelmoral och kvinnoförtryck. Modigt att ta med dylikt ämne i en ungdomsbok, även om det inte hade varit fel att utveckla det ännu lite till.

Generellt sett är dock kvinno- och tjejskildringarna i Prästgårdens hemlighet minst sagt usla. Vanessa får fronta som en tuff och modig huvudrollsinnehaverska men det är också allt. Hennes föräldrar är skilda, Vanessa bor hos pappa och mamman lyser med sin frånvaro – förutom vid de tillfällen när hennes frånvaro påpekas. De övriga tjejerna i boken, Vanessas ”kompisar”, är ytliga, falska och har som största intresse att snacka skit om andra. Problemen mellan Vanessa och hennes två killkompisar visar sig för övrigt ha sin grund i just relationen Vanessa och hennes tjejkompisar. I boken beskrivs det som att Vanessa blev introducerade för de två nyinflyttade tjejerna och ”blev bara glad över att få två tjejer att umgås med”. Att de ansåg att hennes killkompisar var töntar var ett billigt pris att betala. Slutsats: Bli inte glad över tjejkompisar, ty dessa är skit. Håll dig till de trogna killarna istället. Den unkna kvinnosynen är faktiskt något förvånande med tanke på att boken i övrigt anstränger sig för att vara aktuell, till exempel är Abbe nykommen till Sverige med tragiska upplevelser från kriget i Syrien i bagaget.

Nåväl, som den ständige optimist jag är avslutar jag denna recension som jag gjort flera gånger förut – med att det kanske blir bättre i nästa bok. Prästgårdens hemlighet är nämligen den första i serien Spökkameran. Förhoppningsvis bjuder nästa bok också på lite mer karaktärsutveckling, något som saknades i denna. Faktum är att man får veta så lite om karaktärerna, deras bakgrund och driv att man undrar om författaren varit rädd för dom. Men som sagt. Jag väntar med spänning på nästa bok – är den hälften så spännande som Prästgårdens hemlighet är den värd en genomläsning i vilket fall.

Christine Öberg

Publicerad: 2019-10-30 00:00 / Uppdaterad: 2019-10-28 06:44

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7902

2 kommentarer

Jag håller inte alls med om att kvinno- och tjejskildringarna är usla. Tvärtom. Pappan i boken verkar ta ett större ansvaret hemma, vilket är rätt skönt att se då det annars ofta är en frånskild mamma som får dra hela lasset. Håller med om att Vanessa är tuff och modig, men i boken får en också följa hur hon gör fel ibland och reflekterar över det. Att ”tjejkompisar är skit” tänkte inte jag alls. Jag tolkar det som att konflikten handlar om ”de coola kidsen” vs. ”töntarna” i klassen. För mig är det inte som en kritik mot kvinnlig vänskap. Det är väl oftare så att killar brukar utmålas som de största mobbarna i klassen ändå? Nu råkade de vara tjejer för en gångs skull.

Elsa Oregistrerad 2019-10-30 13:11
 

Kul att du recenserar denna bok! Jag läste den alldeles nyligen och tyckte den var väldigt bra. Dock håller jag inte riktigt med om att den skulle ha en unken kvinnosyn? Hade det exempelvis varit bättre om mamman var hemma med Vanessa och killarna varit mobbare istället? För det känns som om att det hade varit ännu mer stereotypiskt. Hur tycker du att de karaktärerna hade kunnat porträtterats på ett mer feministiskt sätt?

Elisabet Oregistrerad 2019-10-30 15:03
 

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?