I Beijers senaste roman, Mellan oss, är stilen densamma som i de tidigare två, lika exakt och med samma flyt, men omgivningarna är nya. Nu befinner vi oss på högstadiet, där Minna försöker gå vidare från mellanstadiets både vänner och status.

Början på högstadielivet beskrivs i detalj: hårspännen, discon, glittriga pennor och ansträngningen att passa in. De coola driver genom korridorerna som ständiga hot, och Minnas nya vänskaper visar sig bli mer komplicerade än hon hade väntat sig.

Känslorna som hör till den här tiden skildras med precision: Minnas osäkerhet, missnöje och stundtals förvirring. Beijer träffar helt rätt när hon beskriver omgivningarna, men de många detaljerna tycks samtidigt få romanen att tappa taget om handlingen. Innan bokens slut är det egentligen inte särskilt mycket som händer, och bristen på intrig gör det svårt att engagera sig.

Fastän det är en ofta trivsam bok att läsa känns den framför allt inte riktigt som en bok för den åldersgrupp den beskriver. Det finns något betydligt mer nostalgiskt här än det funnits i Beijers tidigare böcker, vilket kanske snarare tilltalar dem som gick på högstadiet ungefär samtidigt som författaren än faktiska högstadieelever idag. Men här har jag gärna fel.

Med det sagt slår många saker an under läsandet. Vänskapen och svartsjukan, den längtande kärleken som aldrig leder någonstans. Det fixerade i högstadiehierarkin, och hur otroligt viktig den var, då. Hur extremt medveten man var om alla kring sig, och sin egen position i förhållande till dem.

Mellan oss når inte riktigt upp till Beijers tidigare romaner, framför allt inte den senaste. Men det är fortfarande en bra bok, en som många säkert kommer att älska.