Sandra Beijers andra roman börjar starkt. Det första kapitlet är träffsäkert, både språkligt och känslomässigt. Man rycks direkt in i en värld som precis fallit samman med väl valda meningar och blankrader. Författaren manipulerar läsarens känslor med närmast kirurgisk precision.

Allt som blir kvar handlar om Matilda. Hennes sambo har precis gjort slut och lämnat lägenheten. Kvar finns killkompisen Miron, som lovar att ta hand om henne. Han gör en plan där hon får vara precis hur ledsen hon vill i 30 dagar, därefter ska hon bli glad igen. Under den här månaden ska de pricka av en lista med mer eller mindre galna saker.

Tillsammans med vännen Simon bildar de en närmast symbiotisk grupp. Deras förhållanden till varandra är komplicerade, intensiva och ofta på gränsen till destruktiva. Det höga tempot på deras tillfälligt explosiva livsstil ställs i kontrast mot Matildas djupa sorg och bortvända apati. Sommarmånaden framstår som en snabbt virvlande storm, som när som helst kan få dem att tappa fotfästet.

Beijer är exakt i sin skildring av att bli lämnad. Det är relaterbart och hjärtskärande. Samtidigt lämnas mycket osagt och problemen löser sig aldrig på ett enkelt sätt. Relationer och känslor är tveuddade. Utan att egentligen få så många svar går boken in på djupet av ensamhet och struliga relationer. Det är svårt att inte bli påverkad.

Ibland tycks karaktärerna dock överdrivet impulsiva och risktagande. Det verkar som att Beijer stundtals har ansträngt sig väl mycket för att åstadkomma en spänning och ett obehag. Tempot som de lever i tycks mig drastiskt. Kanske är det bara att karaktärerna befinner sig mil borta från mig själv och att jag därför får svårt att relatera.

Trots höga förväntningar skakade Allt som blir kvar verkligen om mig. Det är dels den psykologiska insikten och det träffsäkra sättet att porträttera känslor, men kanske framför allt är det språket. Det flyter fram, lättfattligt och starkt på samma gång. Det gör boken till en av höstens starkaste romaner.