Äventyret börjar när Minna hittar en vit knapp på golvet i hissen i huset på Kungsholmsgatan. Den för hissen ner till en mörk källare som leder ut till någon som kallar sig Mormor och står och steker köttbullar och skalar potatis i väntan på Minna. Hon har väntat, eftersom det står om Minna i hennes magiska sagobok. Minna är den utvalda som har kommit för att rädda Undrien från den onde Härskaren.

I denna spännande berättelse, lite väl lik C S Lewis Berättelsen om Narnia men utan de kristna referenserna, går Minna och hennes lillasyster Lo på väg genom Undrien allt närmare den onde Härskarens slott av is. På vägen träffar de på ett cirkussällskap som har förbjudits att uppträda av den nyckfulle Härskaren, den ensamme Lenny, vars lilla hus, där han sitter vresig och väntar på sin försvunna dotter, är fullt av tickande klockor, och den lille pojken Max som väntar på sina föräldrar som hålls fångna i slottet av is.

Fast tillvaron i Undrien skrämmer Minna längtar hon sällan hem. I lägenheten på Kungsholmsgatan är hon och Lo lika kontrollerade som folket i Undrien. Deras pappa är som en vulkan som måste hållas lugn och nöjd. Ät alltid upp maten, låt inte onödigt mycket och säg aldrig emot.

Jag satt tyst och funderade. Nyckfull. Det var ett bra ord. Ett ord för att man aldrig visste var man hade en person. Om jag skulle berätta om pappa för Ella, då skulle jag använda det ordet. Han är nyckfull skulle jag säga, det är det som är så otäckt. Man är alltid tvungen att lyssna efter hans steg, hans röst, hans skratt. Vara på sin vakt.

Det är såklart väldigt förutsägbart, den här likheten mellan den nyckfulle Härskaren i Undrien och Minnas och Los pappa. Men eftersom jag snabbt fattar tycke för Minna och Lo skänker deras möte med Härskaren ett hopp när det är dags för dem att återvända till Kungsholmsgatan. Men författaren har också på det här sättet målat in sig i ett hörn och hindrat möjligheten för vidare bekantskap med Minna. För (och nu kommer jag att avslöja slutet) när Minna, Lo och deras mamma flyttar till en lägenhet på Alströmergatan utan pappa har Minna inte längre något behov av att ta hissen ner till Undrien. Hissen dit finns ju dessutom kvar i huset på Kungsholmsgatan.

Slottet av is är en spännande bok med intressanta karaktärer som jag med ett annat slut på berättelsen gärna hade läst mer om, men när jag slår igen boken efter sista sidan har all spänning tagit slut och jag längtar inte efter att läsa mer. Det är inte heller en berättelse som kommer att leva kvar särskilt länge i minnet.