Böcker med historiska och spöklika inslag brukar utspela sig i gamla byggnader, på mystiska slott eller liknande. Därför känns det lite ovanligt och fräsch att Glasfågelns grav börjar med att huvudpersonen Tyra tvingats flytta till ett helt nybyggt område, som kallas för Idyllen. Allt är nytt och fint, men själv längtar Tyra tillbaka in till stan, där familjen bodde förut, och där hennes bästa kompis fortfarande bor.

Fast även om bostadsområdet är nytt, så har såklart omgivningarna funnits länge – och när man bygger kan man också råka gräva upp gamla saker. Kring Idyllen finns en gammal herrgård som nu ska bli restaurang, och ett glasbruk som en gång i tiden stängde plötsligt. På väg hem från lillasysters förskola finns också en avstannad grävmaskin och en nygrävd grop, där Tyra en dag får syn på något rött som glimmar.

Det röda, som Tyra dras till, visar sig vara en liten fågel i glas. Hon kan inte låta bli att plocka upp den, men sedan hon gjort det börjar hon se och höra konstiga saker som ingen annan kan se och höra. En liten pojke som sjunger en egenkomponerad liten visa. En sorgklädd kvinna med tårar i ögonen vid grinden till herrgården. Vad är det som händer?

I skolan får Tyra och hennes klasskamrater i uppgift att intervjua en gammal människa om hur det var förr i tiden. Tyra känner ingen gammal, men hon får en impuls och går till äldreboendet i närheten. Där möter hon Hulda, som börjar berätta om det som en gång hände hennes lillebror, Lill-Knut, en gång för länge sedan, när glasbruket fortfarande var igång.

Den vane Genar-läsaren känner igen stämningen, när det mystiska blandas med igenkännbar vardag. Tyra kämpar med sin vardag, med en bästis som verkar vara på väg ifrån henne och en ny, spännande bekantskap i form av Eddie, den söte killen som bor i samma nybyggda område. Samtidigt pockar den bleke lille pojken hon skymtar i spegeln på hennes uppmärksamhet.

Glasfågelns grav är en välkomponerad berättelse, som kontrasterar det nutida barnet med det historiska; den moderna, nyfikna Tyra med den fattige, lite hunsade men skönhetslängtande Knut. Det är på en gång en klassisk spökhistoria, där den orättvist illa behandlade behöver få upprättelse, och ett lättläst, lagom spännande möte mellan då och nu. Kanske kan den också skapa nyfikenhet på det där förflutna, på hur barn har haft det genom tiderna och på spåren det lämnat efter sig.