Om du vill ha en enkel men välkomponerad spänningsroman utan självklar upplösning, är Inkräktarna av Louise Candlish helt rätt!

Lowland Way är barnfamiljernas paradis i London. Åtminstone om man får tro Naomi och de andra mammorna på gatan som gått samman för att organisera ”söndagsleken”. Alla grannar hjälper till och flyttar frivilligt på sina bilar, så att barnen fritt kan leka på gatan en dag i veckan. Naomis svägerska Tess är förutom hängiven mor, dessutom engerad i ”svanhjälpen” och har ett hjärta för alla sorters djur. Sissy driver ett Bed & Breakfast sedan hon blev ensamstående, Ant och Em är nyblivna föräldrar och Naomis och Tess äkta män, bröderna Ralph och Finn, har en hel den gemensamt och kompletterar varandra alldeles utmärkt. De utgör åtminstone på ytan en homogen grupp som gör på gatan till ett fint grannskap där de gillar att bo.

Men säg den glädje som varar för evigt: plötsligt drar Darren Booth och hans sambo Jodie in på gatan och flyttar in i ett hus de har ärvt av en släkting. Inte bara de två som närmast skulle kunna beskrivas som ”white trash” med sina generösa syn på alkohol och högljudd musik blir en stötesten i den välorganiserade grannskapet, utan även alla de bilar som Darren reparerar och säljer kantar gatan och stör ordningen.

Det nyinflyttade paret passar varken in optiskt eller socialt och de gör ingenting som helst för att anpassa sig eller dölja det, utan utmanar sina grannars tålamod rejält. De vägrar helt enkelt att låta sig inskränkas vare sig det gäller bilvrak, byggnadsställningar eller konsumerandet av musik.
Det tar inte lång tid innan grannarna börjar fundera på ”åtgärder” – och efter ett tag är det inte bara en person som har dött utan två!

Louise Candlish ägnar ett kapitel åt varje person i kosmoset på Lowland Way och i början, startar varje kapitel med vad personen säger i polisförhöret. Det är raffinerat, efter som vi redan från början får veta att det är något som spårat ur, men inte vad som har hänt och framförallt inte vem som har något med det att göra. Som i en klassisk deckare har samtliga inblandande både motiv och möjlighet. Hela historien rullas upp bakifrån och som läsare hinner jag utveckla både sympatier och antipatier för alla ”misstänkta”.

När jag efter ett par timmars god underhållning, slår ihop boken, hoppas jag att det ska komma en fortsättning om livet på Lowland Way, för Louise Candlish knyter inte ihop säcken, utan låter några lösa trådar hänga kvar och dingla. Det kan både antyda att en fortsättning planeras eller också kan det betyda att författaren har tillräckligt mycket förtroende för sina läsare att hon inte tycker att hon behöver servera lösningar på silverfat. Oavsett vilket, jag gillar det!