Recension

: Jag tjänar inte
Jag tjänar inte Jenny Åkervall
2013
Norstedts
8/10

Livspussel, psykvård och politik i spännande debut

Utgiven 2013
ISBN 9113047167
Sidor 368

Om författaren


Foto: Sanna Sjöswärd

Jenny Åkervall är född 1972 och har jobbat som reporter på Expressen, GP och BT. Därefter har hon jobbat som talskrivare i Göran Perssons stab och senare i Mona Sahlins. Jag tjänar inte är hennes debut som romanförfattare.

Sök efter boken

Jag tänker på Project Runway när jag läser den här boken. En tävling där kläddesigners i varje avsnitt ska rita och sy nyskapande klädesplagg på väldigt kort tid för en minimal budget. Det är liksom upplagt för att det ska bli fel, skevt, illasittande samt stressigt och jobbigt för deltagarna. Sedan ska de tävlande stå framför en jury som bedömer allt de gjort ungefär som om de inte hört talas om att det faktiskt finns yttre faktorer som begränsat dem oerhört. Det är givetvis v ä l d i g t bra tv. Det värsta som kan hända är trots allt att en kavaj sitter illa.

Högre insatser är det däremot i Project psykvården i Sverige anno 10-talet. Det verkar helt klart riggat för att det ska gå dåligt. Och när det gör det (för det gör det, det går riktigt dåligt) så sitter en jury av massmedia där och tittar på och bedömer utan att låtsas om att det är riggat från början. Sen kommer drevet och röstar bort dem som inte klarar trycket.

Jenny Åkervalls debut handlar om en pressperson i statsministerns stab och en psykiater i öppenvården. Deras historier varvas och persongalleriet växer sig ganska stort utan att det blir rörigt. Engagemanget för sina yrken och den enorma tyngden av konstant stress är vad de har gemensamt till en början. Sedan börjar mystiska kuvert dyka upp på bästa Hollywoodthriller-manér.

Kuverten och den lite mystiska biberättelsen är dock inte det som fick mig att sträckläsa den här boken; dessa inslag kan jag både ha och mista. Arbetsplatsskildringarna i den absoluta toppen av politiken och i psykiatrins absoluta medelpunkt (bland annat på akutpsyk) i kombination med livspusselstressen är det som är riktigt skickligt beskrivet samtidigt som det är spännande. Jag gillar den blandningen. Som Helena von Zweigbergks Anna och Mats bor inte här längre möter Anders Pihlblads Drevet går.

Jag hatar Annas man Jakob för att han hela tiden känner sig hotad av hennes jobb. Och jag älskar att få veta hur en taffligt planerad statsministerlunch i Kiruna kan gå till. Jag hatar politiken som tvingar Anna att klämma in ytterligare patienter per dag trots att hon redan har för mycket att göra. Och jag (som aldrig varit fast anställd) älskar att få läsa om de oskrivna regler som finns på en arbetsplats (t.ex. att det är obligatoriskt att närvara vid det dagliga fikat, annars ses det som en tydlig markering). Samtidigt som de små vardagliga problemen dyker upp och kräver lösningar tvingas de titta på sig själva med omvärldens ögon för att kunna förebygga nya problem. Hur något ser ut är mer viktigt än vad som faktiskt hänt.

Det är lite förutsägbart ibland men det gör ingenting eftersom historien känns så trovärdig. Det finns kanske till och med en poäng i att ha karaktärer med förutsägbara problem i sina privatliv i just den här historien. För hur unika är vi egentligen i de problem som vi går runt och håller hemliga? Och vems syften tjänar vi, vi som ser oss som helt vanliga människor?

Marcus Stenberg

Publicerad: 2013-05-23 00:00 / Uppdaterad: 2013-05-22 23:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5238

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?