Vi får komma in på en hotellbar i Amman, mitt i ett ständigt pågående samtal främlingar emellan. I bakgrunden sitter ett jag som iakttar allt och verkar vara den enda som vet varför bartendern plötsligt faller ihop, död, precis efter tolvslaget. Kvällens händelser rullas sedan upp: tiden hackar sig fram baklänges, blickar utbyts, lögner presenteras som sanningar och förklaringen till dödsfallet lurar i skuggorna av vad som inte sägs. Tyvärr förblir den dold ända till slutet.

Sorl är Petter Sundkvists debutroman och kan sägas vara en klassisk mordgåta, där gästerna på hotellbaren alla är möjliga förövare, redo att avslöja sig själva i de historier de berättar för varandra om olika upplevelser de varit med om på sina resor. De är en udda samling karaktärer: en prins, en logistiker, en glassmaskinförsäljare, en polis, ett turistpar, bara för att nämna några, och de kommer och går under kvällen. Jaget och bartendern är de enda som finns med som konstanter – jaget som en iakttagare och lyssnare, till synes med samma funktion som en skarpsynt detektiv, och bartendern som offret som under kvällens gång ofrånkomligt rör sig närmare och närmare sin egen död.

Mindre klassiskt är greppet att låta tiden röra sig baklänges, och det tar en stund innan man vänjer sig vid att vad som händer i nuet är följder av något man ännu inte läst om. Det är effektivt i spänningshöjande avseende, det finns ett löfte om att man under läsningens gång kommer få de nycklar som krävs för att förstå vad som hände i början – man läser alltså med en ivrighet för att få veta mer. Men det medför också en minnesövning som ibland överskuggar själva läsningen: vem var det som sa vad i början på boken och vad betyder det baserat på vad som hände tidigare under kvällen? Hur reagerade de andra personerna då? Man hamnar i ett ständigt fram- och tillbakabläddrande i de tidsstämplade kapitlen och en läsning som fokuserar mer på själva luskandet i detaljer än vad som faktiskt berättas; de historier som barbesökarna delar med sig av – och som utgör större delen av boken – blir inte tillräckligt intressanta i sig själva bortanför deras funktion som dimridåer för vad som faktiskt händer i rummet.

Det hade kanske inte varit ett problem i sig, om det inte hade varit för faktumet att själva upplösningen som man ansträngt sig för att närma sig och förstå, förblir höljd i dunkel. Utan att avslöja för mycket verkar den dessutom inte ha särskilt mycket med barbesökarna att göra, utan med jaget som sitter i bakgrunden under historiens gång. De nycklar man sökt efter, verkar det alltså som att man sökt efter mer eller mindre i onödan, eller i alla fall på fel ställe. Man lämnas lite med samma känsla som efter att ha försökt lägga ett pussel men upptäcker att den sista pusselbiten saknas. Kanske kräver boken en genomläsning till, från slut till början möjligtvis, för att svaren ska framträda tydligare. Det i sig borde dock tolkas som ett tecken på att Sundkvist hade behövt underlätta för sin läsare att förstå vad han vill förmedla.

Trots frågetecken kring vad som egentligen händer i boken – och varför, samt ett beklagligt ointresse för det sorl som trots allt står i strålkastarljuset i boken, finns en direkt och självklar ton i Sundkvists språk (med vissa få undantag) som leder läsaren med trygg hand genom berättelsen. Hade Sundkvist varit lite mer generös med ledtrådar kring vad som egentligen händer hade Sorl kunnat vara en smart och träffsäker berättelse, paketerad i en miljö och befolkad med karaktärer som känns uppfriskande nya i svensk litteratur.