I juni 2020 välte en arg folkmassa en staty i Bristol. De släpade bronsklumpen till kajen och tippade den i hamnbassängen. Statyn föreställde Bristolsonen Edward Colston som var en förmögen 1600-talsredare. I den västengelska staden har minnet av Edward Colston vårdats för han gjorde en massa gott. Han skänkte pengar som användes för att bygga och driva sjukhus, kyrkor, fattighus och en skola. Tyvärr begick Edward Colston också många onda handlingar, om än långt bort från Bristol. Hans rikedomar kom i hög grad från den så kallade transatlantiska slavhandeln.

Sällan blir väl de postkoloniala teorierna så tydligt bekräftade som i fallet Edward Colston. Miljontals människor rövades från sina hem i olika delar av västra Afrika, regioner som sannolikt försvagades kraftigt med skadeverkningar in i vår tid. Pengarna gjorde enskilda köpmän och furstar stormrika. En hel del pengar kom också sjömän och kolonialtjänstemän till del i form av löner. Den europeiska allmänheten vann också något på slavhandeln: de fick välfärdsinrättningar och utbildning. Det har såklart gynnat kontinentens utveckling ända in i vår tid. Den enes bröd blev den andres död.

En av aktivisterna i den uppretade mobben, Jen Reid, är ättling till slavarna. Hon klättrade upp på sockeln där statyn hade stått och knöt näven i luften. ”Black lives matter!” kan hon mycket väl ha utropat för demonstrationen samlades under den parollen. Vilken triumf för henne och mänskligheten, tänker jag. Obegripliga grymheter och orättvisor i historien kan inte göras ogjorda, men vi kan ta itu med de delar av vår historieskrivning som är falsk eller gravt selektiv. Vi kan försöka lära oss en mer sann och nyansrik historia. Jag lär mig om Edward Colston och Jen Reid i boken Så vann woke. Men här tolkas händelseförloppet kring statyn annorlunda.

Få människor är objektivt och fullkomligt goda eller onda på ett sätt som går bortom de sociala och kulturella normerna under deras tid. Colston tjänade pengar på ett sätt som idag anses klandervärt och brottsligt, men han använde också sina pengar till sådant som var till nytta för Bristols befolkning. Att riva ner statyer säger ingenting om den nyansen.

Det är bara det att Colstonepisoden inte stannade vid nedrivandet av statyn. Bristols politiker beslutade att fiska upp monumentet och placera det liggande i ett av stans museer. Statyn fick en utförligare historieskrivning där även de mörkare sidorna av verksamheten i Royal African Company hade sin plats.

Men författaren Joanna Williams hävdar att det pågår ett krig mot det förflutna. Det är skadligt menar hon. Konsekvensen blir att vi inte kan enas kring hjältar från det förr. Vi förlorar våra band till svunna tider. Historien blir något att skämmas över. Men sanningen då, tänker jag i mitt stilla sinne, är det bara det konstruerade äreminnet över Edward Colston?

Aktivisterna som välte statyn i Bristol är woke, hävdar Joanna Williams. Woke är ett otympligt begrepp på svenska men kan översättas som ”medveten om sociala orättvisor”. Det kommer ur engelskans awake, att vara vaken, och användes ursprungligen av afroamerikaner. Att vara medveten som sociala orättvisor är förstås inte dåligt, det hävdar inte författaren. Men nu har begreppet tagits över av eliten i samhället, skriver Joanna Williams, utan att underbygga påståendet. Man skulle kunna göra tillägget att politiska krafter som inte vill ha någon social medvetenhet har förvanskat begreppet och gjort det till en ersättare för det slitna ”politiskt korrekt”.

Episoden från Bristol är bara en av ett myller av händelser i samtiden som boken tar upp. Här finns konflikter som briserat i skolan och på universitet, i diverse debatter om skönlitteratur och andra kulturformer samt inom politiken. Person X skriver något dumt på Facebook, låt oss säga något rasistiskt. Andra blir arga och ställer in föreläsningen/intervjun/konserten som X skulle hållit. X får stöd från högerextremt håll, men blir uppsagd från sin anställning. X, cancellerad och ensam, får starta om från noll och nu med en stor dos självcensur. Detta är ett hot mot yttrandefriheten och i förlängningen hela demokratin, resonerar Joanna Williams.

Det här känner man igen, eller hur? Å ena sidan kan det finnas skäl att fundera över om toleransen för smärre snedsteg har blivit för låg och de informella straffen för hårda. Joanna Williams tycker absolut det. Å andra sidan kan man fråga sig hur vanliga dessa fall är, hur genomgripande den så kallade cancel-kulturen är och hur dåligt det är med självcensur mot rasistiska, misogyna och homofoba grodor. Jag menar, har demokratin någonsin gynnats av att etniska minoriteter, kvinnor eller HBTQ-personer utsätts för förtryck?

Förr i tiden talade man om skam. Det var något som fick människor att avhålla sig från att fälla rasistiska, misogyna eller homofoba uttalanden. Men med Joanna Williams synsätt är det självcensur och något dåligt.

Det finns en självmotsägelse som löper som en röd tråd igenom boken. Å ena sidan är woke ett mångtydigt och över tid skiftande begrepp vars betydelse det råder oenighet kring, hävdar författaren. Å andra sidan gör Joanna Williams ett stort antal tvärsäkra påståenden av typen:

Woke syftar till att rangordna människor efter det förtryck man antar att de utsätts för.
Woke tillåter inte oliktänkande.
Woke når långt in i etablerade sociala och kulturella institutioner.
Woke formar politik, lagar och praxis.
Woke fokuserar på identitet och bortser från materiella behov.
Woke kritiserar majoritetsbefolkningen när den råkar uttrycka sig nedvärderande mot minoriteter, vilket leder till självcensur.

Detta är märklig och bakvänd läsning. Joanna Williams är visserligen välformulerad och rapp i tanken, men genomfalsk i argumentationen. Jag ska försöka exemplifiera. Hon beskriver bakgrunden och betydelserna av ordet kultur på ett oerhört intresseväckande och underbyggt vis. Plötsligt slänger hon in påståendet ”vi skiljer mellan finkultur och populärkultur”. Det är ett försåtligt användande av ”vi” som dock kan få passera. Men härnäst påstår hon att:

Till för några årtionden sedan var finkultur mer kopplat till överklassens smak. Det har ändrats på senare tid och dagens elit inte bara distanserar sig från finkulturen, utan kritiserar också sådana konstnärliga prestationer för att vara elitistiska och exkluderande, fläckade av sin koppling till döda vita män.

Tillåt mig invända! Tvärtom är det de välsituerade i samhället som är och förblir majoriteten av publiken på teatrar, operor och baletten. Det är de välutbildade som läser mest. Döda (och levande) vita män hävdar sig mycket väl om man ser till vilka pjäser som spelas, vilka romaner som filmatiseras eller vilka musikstycken den filharmoniska orkestern uppför. Men sådana här svepande och ej underbyggda påståenden utgör stommen i boken. De reses som halmgubbar av Joanna Williams som sedan skjuter ned dem.
Woke har segrat, hävdar författaren svepande. Men kanske är det inte en långsiktig seger? Att göra uppror mot woke är fortfarande möjligt, argumenterar Joanna Williams. Det behövs en ny sorts politiker. Etablerade medier måste utmanas. Censurtendenser på nätet måste tryckas tillbaka.

Check på allt det ovanstående, skulle jag säga. Nya politiker väller in på bred front, eller kanske skulle man kunna säga nygamla. Seriös journalistik utmanas av alternativmedier, ofta med anonyma utgivare. Och folk skriver fullt frimodigt på nätet precis vad som faller dem in!

Woke har knappast segrat, där tror jag Joanna Williams har fel. Men jag gläds åt den korta triumfen som Jen Reid fick.