Recension

: Den svarte mannens börda
Den svarte mannens börda: Nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri Fredrik Segerfeldt
2018
Timbro förlag
5/10

Fel premiss får helheten att halta

Utgiven 2018
ISBN 9789177031475
Sidor 462

Om författaren

Fredrik_Segerfeldt_2014

Foto: Frankie Fouganthin

Fredrik Segerfeldt (född 1970) är författare och liberal debattör. Han har skrivit bland annat FN – Spruckna drömmar, Migrationens kraft (tillsammans med Johan Norberg), Vatten till salu, Gör ingen skada och Biståndets dilemman. Segerfeldt har två år i rad utsetts till Sveriges fjärde mäktigaste biståndsdebattör av tidningen Omvärlden .

Sök efter boken

Den svarte mannens börda är en bok som berättar om stora historiska skeenden, om imperiers fantastiska uppgång, skamliga vandel och gradvisa eller plötsliga fall. Den spänner över flera tusen år.

Författaren säger sig ha ett uttryckligt ärende: ”att presentera fakta och forskning som ifrågasätter våra invanda föreställningar om kolonialismen.” Utsugningen av kolonierna är en sådan invand bild. Guldet som fraktades över Atlanten, slavarna som skeppades i andra riktningen, gummit från Kongo som utvanns ur träden. Den som inte arbetade fort nog fick en hand avhuggen. Men Fredrik Segerfeldt visar att varken Portugal, Spanien eller Nederländerna blev rikare under åren som kolonialmakter. I Storbritannien insåg man med tiden att imperiet kostade mer än det smakade.

Med en mängd historiska fakta visar Fredrik Segerfeldt att rasism inte är något specifikt för väst. Inte heller imperialism eller kolonialism. Tvärtom är krig, erövring och förslavning vanliga fenomen, vart man än kommer i världen. Den vite mannen är inte värre än araben, azteken eller mongolen.

Fredrik Segerfeldt har skrivit en lärd och kreativt disponerad bok. Historieintresserade får mycket att sätta tänderna i. Jag tycker om att rön ur klassiska akademiska skrifter eller torra statistiska rapporter blandas med referenser från populärkultur, som exempelvis filmen Lawrence av Arabien eller poplåten Killing an Arab. Fredrik Segerfeldt väver elegant in högt och lågt om vartannat. Det är ofta medryckande läsning.

Men den svaga punkten är premissen att ”våra invanda föreställningar om kolonialismen” skulle vara att endast vita kan vara rasister eller begå brott mot mänskligheten. Är jag för hård om jag påstår att den mest invanda hållningen bland västerlänningar gentemot människorna i resten av världen är nedlåtande självbelåtenhet? Vi tänker att vi har bättre levnadsstandard, mer demokrati och verklig individuell frihet. Okej, tänker en del av oss, visst var det fel att kolonisera och förslava dessa afrikaner, asiater och andra, men det där är historia nu och titta vad de åstadkommit med sin frihet – ingenting annat än korruption, krig och svält! Så ser ”våra invanda föreställningar om kolonialismen” ut, påstår jag. En miljon svenskar röstade inte på Sverigedemokraterna för att de har dåligt samvete för imperialism och slaveri.

När huvudpremissen haltar uppstår problem. Det är svårt att sätta fingret exakt på den ömma punkten. Kanske är det att Fredrik Segerfeldt säger sig vilja utmana en föreställningsvärld men att denna är smalt företrädd hos svenskarna.
Fredrik Segerfeldt skriver att ”den ädle vilden-tanken lever kvar i den anti- och postkoloniala retoriken där, något förenklat, den vite mannen är ond och moraliskt korrumperad medan den svarte eller brune mannen (…) är god och äkta.”

Postkolonial teori avvisar dock västerländsk romantisering av ”orienten”. Det är exempelvis kärnan i portalverket Orientalism av Edward W. Said. Postkolonialisterna framhåller att ättlingarna till de en gång hunsade lydfolken har en egen röst, att de är mer än det som västerländska turister betalar för att få se: ormtjusare, massajer med spjut och andra ädla vildar. Dessa fenomen, där människor betittas som vore de objekt på museum, är en förlängning av kolonialismen, hävdar postkolonialisterna.

Att de europeiska staterna inte tycks ha blivit rika på sina kolonier är knappast bevis för att ingen utsugning förekom. Att rövarnästet är tomt på tjuvgods kan faktiskt bero på att de stulna värdesakerna hamnat i någon annans fickor. Eller att rikedomarna förskingrades till ingen glädje alls. Eller att det stulna i första hand var annat än materiella ting, exempelvis självbestämmande och initiativkraft.

Att vi skulle vara omedvetna om icke-europeiska erövrare och deras folkmord är ett tveksamt påstående även det. De flesta har väl ändå läst om Djingis Khan i skolan? Eller i vart fall hört schlagerlåten?

Jag anar att Fredrik Segerfeldts egentliga ärende är att polemisera med identitetspolitiskt inriktade vänsteraktivister som lutar sig mot postkoloniala teorier. Sådana finns förstås, men deras tankar och åsikter är knappast ”invanda” bland svenskar i allmänhet. Dessa aktivisters ståndpunkter kan man som läsare inte dra några säkra slutsatser om i Den svarte mannens börda. Om min misstanke är riktig borde Fredrik Segerfeldt därför ha skrivit en annan bok. Då hade han behövt ta sig an meningsmotståndarnas bästa argument för att sedan bemöta dessa.

Mattias Lahti Davidsson

Publicerad: 2018-11-20 00:00 / Uppdaterad: 2018-11-18 17:27

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7553

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?