Recension

: Juliane & jag
Juliane & jag Inger Edelfeldt
2018
Modernista
7/10

Mystiskt men vardagligt

Utgiven 2018
ISBN 9789177811831
Sidor 192
Först utgiven 1982

Om författaren

Fotograf: Thomas Karlsson

Inger Edelfeldt föddes 1956 i Stockholm, där hon fortfarande bor. Hon debuterade 1977 med romanen Duktig pojke. Edelfeldt har skrivit såväl romaner, diktsamlingar och ungdomsböcker som bilderböcker och serier, samt, 2008, en renodlad sagobok.

Sök efter boken

På baksidan av Modernistas nyutgåva beskrivs Juliane & jag som en ungdomsklassiker. Och visst hör den till en tidigare våg av ungdomslitteratur, även om den fortfarande känns förvånansvärt modern. Dessutom håller den fortfarande.

Att läsa Edelfeldt igen är egentligen det tillräckligt för att ta mig tillbaka till högstadiet, men historien själv får också samma effekt. Juliane & jag är en högstadieroman med övernaturlig lyster, som handlar lika mycket om att vara fjortonårig tjej som om att inte passa in.

Huvudpersonen Kim känner sig för det mesta ganska skev, och kanske också lite ond. Hon umgås med vännen Yvonne, mest genom att prata pojkar. Något hon kanske egentligen inte tycker så mycket om. Så börjar Juliane i klassen.

Det handlar om att vara annorlunda, och om att kanske faktiskt inte vilja vara som alla andra. Om vuxna som inte tar en på allvar, om ondska och häxkonst, om vad som är verkligt, om ungas fantasi, om kvinnlig vänskap och mer därtill. Till skillnad från de vuxna i romanen tar Edelfeldt de unga på fullständigt allvar. Kims känsloliv beskrivs i detalj, och med medkännande humor. Det att vara tonårstjej är fångat på pricken, med allt det där man förväntas vara mot det man faktiskt är.

Också vänskapen mellan flickorna är välutvecklad och komplex. Ett tydligt klassperspektiv syns mellan bokens deltagare, från Yvonne som spenderar sommaren på Rivieran till Kim som ”bara” får hyra ett hus utanför Hägersten till Juliane vars pappa var kriminell. Det skaver mellan karaktärerna, även om de inte riktigt kan sätta fingret på vad som är fel.

Det är en nostalgisk läsupplevelse, och stundtals något sävlig. En modernare roman hade kanske utforskat Kims relation till Juliane på ett annat vis, men samtidigt är det rätt skönt att inte få alla svaren. Lite får man allt tänka själv.

Sofie Eliasson

Publicerad: 2018-11-19 00:00 / Uppdaterad: 2018-11-18 17:19

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7552

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?