Recension

: Hemligt ansikte
Hemligt ansikte Inger Edelfeldt
2007
Alfabeta
7/10

Same same but different

Utgiven 2007
ISBN 9789150108248
Sidor 288
Illustratör Inger Edelfeldt

Om författaren

Fotograf: Thomas Karlsson

Inger Edelfeldt föddes 1956 i Stockholm, där hon fortfarande bor. Hon debuterade 1977 med romanen Duktig pojke. Edelfeldt har skrivit såväl romaner, diktsamlingar och ungdomsböcker som bilderböcker och serier, samt, 2008, en renodlad sagobok.

Sök efter boken

Om man vill vara elak skulle man kunna säga att Inger Edelfeldt skriver ungefär samma roman hela tiden. Är det en roman för vuxna handlar det om konstnärliga kvinnor i medelåldern, med trasslig ekonomi och kärleksbekymmer. Temat brukar vara identitet, utanförskap och vad det innebär att vara vuxen (Finns det liv på Mars?, Det hemliga namnet). Är det en roman för barn och ungdom är det ofta unga, gotiska flickor som står i centrum, med en ambivalent känsla av att vara både utanför och utvalda. Dessutom brukar dessa böcker innehålla en magisk värld som flickan kan ta sig till (Missne och Robin, Nattens barn, Skuggorna i spegeln. Den unga gotiska flickan figurerar också i Finns det liv på Mars?).

I Hemligt ansikte förenas bägge dessa varianter och till och med titeln känns lite som ett lån (om man jämför med Det hemliga namnet).

Trettonåriga Astrid har fått vattkoppor och för att skydda sin pluggiga storebror placeras hon tillfälligt hos sin favoritmoster Malin. Malin är en bohemisk, barnlös och fattig författare med trasig TV och gammal dator utan Internet. I stället skriver hon en berättelse som Astrid är med och hittar på. En saga om prinsessan Primavera med det hemliga gröna ansiktet. Denna berättelse är också med i boken och tar upp ungefär hälften av sidorna. Sagodelen har ett högtidligare, mer symboliskt språk och är dessutom vackert illustrerad av Edelfeldt själv. Kontrasten fungerar också bra. Så här slutar ett av Primaveras kapitel:

Och det föll på hennes lott att färga dockornas hud i dessa färger. Det var hennes sista upppgift innan hon skulle lämna hans underjordiska salar.

Och så här kommenterar Astrid det:

Så jag sa det jag trodde att jag skulle säga; att det säkert var bra att Prinsessan liksom gillade sig själv mera. Och att jag ju fattade att det fanns en massa andra piggt färgglada personer någonstans, annars skulle ju inte de där dockorna behövas.

Astrid är i yngsta laget för att vara goth men är ändå som en yngre variant av de vanliga Edelfeldtska goth-tjejerna (hon är till och med inne på Helgon.net och tycker att det verkar spännande) och Malin är definitivt en bekant figur om man läst Edelfeldts tidigare böcker. Sagodelen av boken blir ett rationellt sätt att föra in magi i romanen, utan att skapa en traditionell fantasyberättelse med parallella världar.

Men trots allt mitt raljerande här, så är Edelfeldt en av mina absoluta favoriter. Hon är författarinnan jag beundrade så mycket vid en diktuppläsning att jag inte vågade be om en signerad bok själv utan skickade fram en vän. Och i många år sov jag under en affisch med hennes illustration av Sagan om ringen. Inger Edelfeldt känns alltid äkta. Hon kan vara rolig och ”tonårig” utan att tappa i allvar och även om budskapet är att våga vara sig själv, blir det aldrig tillrättalagt eller förenklat.

Det är som om Edelfeldt måste skriva om samma historia och samma människor gång på gång för att med små variationer förlägga varje roman i sin samtid. I Hemligt ansikte figurerar mobiler och Internet. När Astrid börjar umgås med killen hon är kär i uppstår frågan om könsroller. Är det töntigt att berätta om sina egna framtidsdrömmar för att de kan vara för ”tjejiga”? Är det viktigt att prinsessor är aktiva och GÖR något, varför duger de inte om de mest vill träffa en snäll prins? På så vis känns Hemligt ansikte ändå ny, med aktuella frågeställningar.

Och på så vis är Hemligt ansikte läsvärd. Det är inte den mest inspirerade eller inspirerande bok Edelfeldt skrivit. Båda handlingarna, Astrids och Primaveras, glider lite hit och dit och slutet är så öppet att det känns påhittat i sista minuten, snarare än en del av en genomtänkt plan. Men som ungdomsroman står sig ändå Hemligt ansikte bra. Kanske allra bäst för den som inte läst så mycket Edelfeldt innan, men ändå.

Textutdrag (Visa/göm)

Sara Larsson

Publicerad: 2007-11-06 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-14 09:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2689

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?