De möts på ett tåg. Paul och Asger, två främlingar som råkar hamna med sätena mittemot varandra, sådär som man gör mest hela tiden. Paul hinner tänka att han inte vet var han ska fästa blicken, så han läser SJ:s gratistidning Kupé. Sådär som man också gör mest hela tiden.

Men den som sitter rakt framför Paul är ingen främling. Mannen med den ljusa, öppna blicken och det slitna ansiktet är Pauls kusin. En kusin han inte sett sedan ungdomsåren då de var medlemmar i samma frikyrkliga församling. Paul stannade kvar i församlingen, fortsatte att odla sina tro i den obevekligt bibeltrogna tradition som Gud (och kyrkan) krävde. Han gifte sig med Britt och glömde. Glömde synd, glömde frestelser i skydd av det heliga äktenskapet. Medan Asger, i egenskap av homosexuell, tvingades iväg, bröt sig loss, levde det liv församlingen aldrig låtit honom leva och så småningom blev diakon i Svenska kyrkan.

En enkel och klassisk början; ett vanligt möte som öppnar till ett av dialoger byggt drama, så laddat och koncentrerat att det stundtals är mer spännande än vilken kriminalhistoria som helst. Asger bjuder hem Paul att tillbringa några dagar i sin döde fars sommarhus vid havet. Huset blir scen för ett samtal om det stora, allvarliga. Allt som rör sig kring och tangerar både det kyrkliga och livet i stort, det som religion och samhälle smittar varandra med av kärlek, kåthet, skam, skuld, perversion och ondska. En diskussion som hela tiden ska komma att byggas, laddas, avbrytas och lämnas därhän för att sedan återupptas med än större spänning.

Paul är den vi inledningsvis får lära känna mest – den som, trots sin stränga tro och sitt renläriga leverne, blir mest människa. Med nervositet och tvångstankar närmar han sig Asger och de minnen och fördomar som svävar mellan dem. Sedan kommer punkten då allt bryts. Idémässigt är det egentligen inte något oväntat som sker, utan snarare ett katarsis-artat avslöjande jag redan tidigt vet ska komma. Det vänder inte bara historien utan också min sympati för karaktärerna. Nu är det Asger som står mig närmast. Det är Asger som, i kontrast till den bibelförblindade och av fundamentalism förvrängde Paul, symboliserar det moderna, utvecklade sättet att tänka. Det som tillåter. Och det är på ett mycket skickligt sätt Inger Edelfeldt skapar den vändningen.

Samtal med Djävulen är, liksom många andra av Edelfeldts böcker, fantastisk ur ett psykologiskt perspektiv sett. Det är språket. Prosan Inger Edelfeldt skriver är lätt, inte lätt i den meningen att boken rinner förbi och smälter bort, utan snarare bjuder in. Där finns små, inte sällan med humor instuckna detaljer och markörer som snabbt talar om var och när vi befinner oss – som SJ:s gratistidning. Jag har alltid känt mig inbjuden av Inger Edelfeldt i det hon skriver, och i detta samtal med djävulen är jag en del. Jag sitter vid köksbordet i sommarhuset och lyssnar medan Asger dukar fram frukosten. Och när jag någon gång tar en paus från boken vet jag att diskussionen fortfarande pågår, alldeles nu, i den tid jag lever.