Recension

: Minnen
Minnen Torgny Lindgren
2010
Norstedts
10/10

Allt skrivet är lögn. Sanningen låter sig inte skrivas.

Utgiven 2010
ISBN 9789113024851
Sidor 214

Om författaren

Torgny Lindgren föddes 1938 i Raggsjö, Västerbotten, och dog 2017. Efter att ha debuterat 1965 med diktboken Plåtsax, hjärtats instrument har han kommit att inrikta sig på romaner, ofta med handlingen förlagd till sina hemtrakter. Tillsammans med Sara Lidman och Kerstin Ekman har han befolkat Norrland i det litterära medvetandet. Han har fått alla de stora svenska priserna, och är sedan 1991 ledamot av Svenska Akademien.

Sök efter boken

När Torgny Lindgren var liten hade han TBC. Just när han börjat inrikta sig på ett liv på sanatorium, en evig Hans Castorp, blev han till sin stora förvåning friskförklarad av en av sina läkare (dock inte av den andre). Tuberkolosen har ofta kommit tillbaka som ett ämne i hans böcker, men på något vis – och detta är såklart en smått morbid tolkning – har jag alltid haft känslan av att den är mer än bara ett ämne. att någon liten del av honom blev kvar där. Inte på sjukhuset eller i sjukdomen som sådan, men väl i barnfebersynerna, som om han i sitt skrivande fortfarande kan frammana den där känslan där man står alldeles utanför det påtagliga och ser hur vår verklighet utgörs av lager ovanpå varandra. Inte bara den torra objektiva sinnevärlden utan också alla berättelser, tankegångar, sammanhang och, tja, minnen som ligger under och över alla fakta. Så när Norstedts ber honom skriva sina Minnen, något som ju är populärare nu än någonsin när vi måste veta Sanningen om alla våra kändisar, blir han mest förbryllad. Vilka minnen då? Hans liv är ingen roman, det är på sin höjd en novellsamling, och idén att minnen är något en enda människa skulle ha och kunna vidarebefordra, bara sådär genom att skriva ned dem, är bisarr.

Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.

Men förläggarna tjatar och han rycker på axlarna och börjar skriva ner sina minnen med början 60 år innan han själv föds, när hans morfar flyttar till Västerbottens inland. Det är klart att han minns det, precis som det är klart att han minns Thomas Mann (som han heller aldrig träffade), precis som han minns varenda hund han haft, precis som han minns en massa saker som kanske eller kanske inte hänt honom själv.

Vad skulle jag ha lögnen till, sade han, när dikten finns.

Som ni förstår är Minnen inte någon vanlig självbiografi. Här finns inget rabblande av årtal, inga utlämnande avslöjanden, ofta inte ens något anspråk på något så prosaiskt som verklighet – bara en serie möten, funderingar, intryck och berättelser han minns, från barndomsskogarna i Västernorrland till Akademien och internationella författarträffar. Visst utgår han från sitt eget liv och verk, men lika ofta står någon annan i centrum – en författare han beundrar, en släkting, en landsförrädare, en hund. I händerna på en mindre författare hade det inte blivit mer än så; en serie anekdoter ur ett långt liv, lite bitterljuvt, gubbigt och myspysigt sådär. Men här talar vi om Torgny Lindgren, och då blir det mer. Det känns symptomatiskt att de gånger han faktiskt ”avslöjar” någonting – sin inblandning i Wennerströmaffären, eller bakgrunden till någon av sina romaner (visste ni att Hummelhonung handlar om Öst- och Västtyskland? Spelar det någon roll?) – snuddar han knappt vid det, använder det bara som en avstampspunkt för att dyka in i ett resonemang om livet, döden och konsten som bit för bit, från födsel till död, vävs ihop till… varken en roman eller en självbiografi eller en färdig livsfilosofi, men helt enkelt en berättelse. Hans berättelse, i vänlig men bestämd form. Allt på det där källvattenklara men fantastiskt mångbottnade språket – herregud, Torgny Lindgrens språk, som i några torra norrländska fraser kan blottlägga en hel idévärld, som betraktar allt med perfekt avvägda doser av humoristiskt gravallvar och alltid vet precis hur mycket det måste säga, vad det behöver anspela på, för att sätta allt i ett mycket större sammanhang.

Skriver ni ofta om natur och landskap i era böcker? undrade min tjeckiske kollega.
Nej, svarade jag alldeles sanningsenligt. I den svenska litteraturen finns naturen redan utförligt beskriven. Den föreligger och är färdig.

I ett av många lysande små avsnitt beskriver han hur han, när han sitter i långa möten på Akademien, ofta stiger upp och svävar under taket och betraktar sina kollegor ovanifrån. Förlåt mig, Torgny, om jag ser detta som en lysande liten metafor; det här är en av våra främsta nu levande författare, kanske den allra främste, och han är högt ovanför, utanför och innanför sina kollegor. Detta är nog det sista han skriver, säger han mot slutet, nu är allt sagt. Jag hoppas innerligen att det är ännu en dikt.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2010-10-11 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 23:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3893

3 kommentarer

Han växte upp i Västerbotten inte Västernorrland

Vicky Uhlander Oregistrerad 2010-10-11 21:40
 

Vicky: Tack, det är fixat nu. Jag skyller på Frycktelsnisse. :)

Björn Waller Redaktionen 2010-10-12 10:02
 

[…] i Sveriges radio). Antal sidor: 213 (ca 6 h lyssning). ISBN: 978-91-1-302485-1. Andras röster: dagensbok.com, Eli läser och skriver. Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON […]

Minnen | Lindgren, Torgny | Bokblomma Oregistrerad 2017-11-06 18:00
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?