Recension

: Bergtagen
Bergtagen Thomas Mann
2001
Albert Bonniers förlag
9/10

En förtrollande i princip storylös tegelsten

Utgiven 2001
ISBN 9100577537
Sidor 864
Orginaltitel Der Zauberberg
Översättare Karin Boye
Först utgiven 1924

Om författaren

Thomas Mann (1875 – 1955) är en av den tyska litteraturens giganter. Manns författarskap har sitt ursprung i 1800-talets stora, realistiska berättar-tradition och hans debutbok var ”Buddenbrooks” (1901). För denna förärades han Nobelpriset 1929.

Nobelpriset 1929 – Prisets sida om Mann.

Sök efter boken

När jag tar mig an ett storverk gör jag det med pennan i hand, för att stryka under och slå upp, lära mig saker. I Bergtagen hittar jag massor av nya ord och jag känner stolthet, när jag får deras mysterium förklarat och hjärnan sväller som en inlagd gurka. Det är ett arbete således att läsa.

Boken är sprängfylld med latin och medicinska facktermer och en av de viktigaste delarna i Bergtagen, den stora kärleksförklaringen är på franska, vilket jag inte förstår och någon översättning finns inte att tillgå, liksom Joyce tyckte att kunde han använda ordböcker vid skrivandet kunde läsaren göra det samma vid läsandet, men dessutom hittade han på egna ord också som inte finns i ordböcker!

Thomas Manns tegelsten eller snarare klippblock Bergtagen är ett mästerverk och en större gurka har jag efter läsningen, men det är bara sanningen upphöjt till två. För grundsanningen är att Thomas Mann är mera underhållande än s.k. underhållningsromaner, trots att han råkat få nobelpriset. I förordet framställer han en önskan om att hans verk bör läsas två gånger för att till fullo avnjutas, liksom en symfoni, ett musikstycke inte kan uppskattas förrän efter flera lyssningar. Mann säger att det kanske är mycket begärt av läsaren att klämma de 1200 sidorna två gånger och tillägger snabbt, att det inte gäller om första läsningen tråkade ut läsaren. Jag har nu inte läst den två gånger, men vågar uttala mig om att det är ett verk som kommer få stor betydelse för mig (föresten skall man inte alltid lyssna på författare, särskilt inte när de talar om sina verk).

Med andra ord: Bergtagen underhöll mig.

Huvudpersonen är Hans Castorp; en med författarens egna ord inte alls märkvärdig, men sympatisk ung man, som åker upp för att hälsa på sin lugnsjuka kusin på sanatoriet Berghof i Davos i tre veckor, men blir kvar i sju år för läkaren hittar ett fuktigt ställe, som han kallar det, på en av hans lungor. Läkaren vill ha honom kvar redan från första mötet, för han anser Hans Castorp vara en mycket talangfullare patient än kusinen han hälsar på. Boken bygger på Manns egna besök på ett sanatorium i Davos.

De första kapitlen är rent av en beskrivning av detta verkliga besök med skillnaden att det var Manns fru som var uppe i sanatoriumet och inte kusin, men Mann blev också undersökt och ombedd att stanna ett halvår för att bota ett fuktigt ställe på lungan, liksom sin hjälte Hans i boken, men Thomas Mann avböjer och skriver en roman under tolv år istället. En roman som var tänkt att bli en sarkastisk sanatorienovell. Tur att det blev som det blev då, en tankeväckande roman.

Naturligtvis finns det transportsträckor i denna väldiga textmassa, men den är oerhört skickligt skriven med ledmotiv, som Castorps första kärlek, som återkommer och sättet att upphäva tiden i romanen är nästan otäckt. Enklaste metoden är att de första 200 sidorna är 3 veckor och nästa 200 är 3 år, men manipulationen av tidsbegreppet är mer komplicerad än jag vågar gå in på här och nu, den är hela romanens form. Det är berättarens frihet att gå in i läsaren och förändra hans uppfattning om saker och ting, i detta fall tiden, som är romanens centrala tema.

Vi möter ett mustigt persongalleri på sanatoriet som alla representerar tankeströmningar i 1920-talets Europa. Folket, ungdomen, för det är unga som får TBC hamnar på sanatorium och blir snabbt fast i vanans grepp, där uppe, vana vid livet där uppe och helt enkelt odugliga för livet nere på låglandet som de kallar livet där nere. De gör inget, fördriver bara dagarna med liggkur och överdådiga måltider och så den livsviktiga flirten. Mann visar på absurditeten med dessa sanatorium men på ett djupare plan Europas sjukhet. Moralen i boken är enkel och klassisk men värd att upprepas: Ta vara på tiden!

Detta görs inte på Berghof där månaden är det minsta möjliga tidsmåttet. När Hans Castorp anländer för att stanna tre veckor fnyser de nästan åt honom. Han blir kvar fullt frisk i 7 år av anledningar, som man får, om man läser boken, vilket jag vill att ni skall göra, för underhållningen och inte bara för gurkinläggningens skull.

Csabi Urbán

Publicerad: 2002-04-24 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-16 18:01

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #547

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?