Gästrecension

: Döden i Venedig
Döden i Venedig Thomas Mann
1981
Bra Klassiker
10/10

Dragkamp mellan det apolliniska och dionysiska

Utgiven 1981
Orginaltitel Der Tod in Venedig
Översättare Karl Vennberg
Först utgiven 1912

Om författaren

Thomas Mann (1875 – 1955) är en av den tyska litteraturens giganter. Manns författarskap har sitt ursprung i 1800-talets stora, realistiska berättar-tradition och hans debutbok var ”Buddenbrooks” (1901). För denna förärades han Nobelpriset 1929.

Nobelpriset 1929 – Prisets sida om Mann.

Gästinformation

Carl Ekbladh är en filmare och filmvetare som också har tre terminer litteraturvetenskap från Uppsala universitet på sitt samvete. Han har svårt att motstå ett parti schack och kan absolut inte leva utan sitt kvällskaffe. Vidare har han aldrig riktigt förstått hur betygsättning går till och sätter därför av princip alltid högsta tänkbara poäng i sina recensioner.

Sök efter boken

I maj 1911 vistades Thomas Mann med sin hustru och sin bror (författaren Heinrich) på Lido utanför Venedig. Praktiskt taget varje händelse som protagonisten i Döden i Venedig råkar ut för var något som Mann själv upplevt under denna resa. Han arbetade med novellen mellan juli 1911 och juli 1912, och den publicerades för första gången i oktober- och novembernumren av tidskriften Die Neue Rundschau. I februari 1913 kom den så i bokform; roman till sidantalet möjligtvis, men novell till innehållet. Historiens episka förlopp är nästan banalt: den åldrande, aktade författaren, Gustav von Aschenbach lämnar sitt hem i München för en rekreationsresa till Venedig, där han även söker en andlig och litterär återfödelse. Han förälskar sig i en polsk pojke vid sitt hotell, insjuknar sedan i kolera och dör.

Men på det inre planet skildras en kamp mellan redbar borgare och självrannsakande konstnär, mellan kunskap och passion. Det är en motsättning som Mann i novellen (implicit) härleder till Nietzsches distinktion mellan det apolliniska och det dionysiska i konsten och livet från dennes debutverk Tragedins födelse (1872), vilket i sin tur tar sin utgångspunkt i Schopenhauers tolkning av livet som ett lidande, och konsten som en möjlig (men endast temporär) befrielse.

Fram till Schopenhauer hade Västerlandets filosofer betraktat människan som en rationell varelse. Schopenhauer förkunnade istället att det är drifterna som styr oss, att förnuftet ligger i viljans händer. Viljan hos oss kan aldrig helt tillfredsställas, och därför är livet ett ständigt lidande. Genom medlidande med andra människor genomskådas den illusion, Mayas slöja, som den tids- och rumsmässiga uppdelningen på olika individer innebär, och man identifierar sig då med allt lidande liv. Detta att subjektivitet och individualitet ytterst är en illusion utgör vad Schopenhauer kallar individuationsprincipen, vilken används flitigt hos Nietzsche i dennes beskrivning av det ”apolliniska” (se nedan). Individuationens uppdelningar är nödvändiga för att världen ska bli begriplig för oss.

I Tragedins födelse beskrev Nietzsche den grekiska tragedins uppkomst, undergång och eventuella återuppståndelse (med Wagners musik). Han vände sig emot den gängse uppfattningen att den grekiska antiken präglades av ljus, harmoni och förnuft, men går med på att dessa element existerade, vilka han kallade de ”apolliniska” efter solens och förnuftets gud Apollon. Men den grekiska kulturen rymde även mörker, grymhet, och okontrollerade drifter – det ”dionysiska”, efter rusets och hänryckningens gud Dionysos. Denna smältdegel av apolliniskt och dionysiskt var en förutsättning för den hellenska kulturens tidiga blomstring. Apollinisk konst betonar avbildandet av ting, och tragedin föddes ur ett försök att överföra detta angreppssätt på den dionysiska driften. Det dionysiska elementet innebär lidande och kamp, och det apolliniska är en slöja vävd av sken över världen (jfr ”Mayas slöja” hos Schopenhauer och den indiska filosofin). Aristoteles hävdade att det är människans vilja till efterbildning (mimesis) av naturen som medfört att vi börjat måla och dikta. Nietzsche menade istället att den grekiska tragedin föddes ur musiken. Kören var det primära.

Musiken, skriver Nietzsche, är liksom lyriken dionysisk, dvs. extatisk, vild, barbarisk. Drama, bildkonst och epos följer däremot den apolliniska livsprincipen som är etisk, individualiserande, ordnande och måttfull (m.a.o. tillrättalagd). Vid tiden för den för-sokratiska filosofin, vad Nietzsche kallade ”grekernas tragiska tidsålder”, hade konstnärerna varit införstådda med det tragiska i tillvaron, om dess inneboende irrationella och demoniska krafter. Med tragöden Euripides (avskaffade kören) och filosofen Sokrates (”musikens fiende”) tog en ny era vid. För Sokrates var det sköna enbart det som var förnuftigt. Den grekiska kulturen förlorade sin skapande kraft genom den intellektualism och i förlängningen uttorkning, som gjort att det apolliniska blivit av med sin motpol: det dionysiska ruset.

I författaren Aschenbach ser vi en sokratisk-apollinisk konstnär, en borgare som hyllar ordning och måtta som de högsta bland dygder. Kopplingen till Sokrates är uppenbar då Aschenbach närmast jämför sig med denne och kallar, i sina tankar, Tadzio för ”min Faidros” (den sköna yngling Sokrates beundrade i Platons dialog med samma namn). Kärleken uppstår, enligt Sokrates, ur brist och saknad. Aschenbach börjar, efter att han upplevt Tadzios skönhet, att äcklas över sin åldrande kropp. Det är via lidelsen för en skön yngling som den vuxne mannen skall höja sig till den andliga skönheten – till Skönhetens idé. Skönheten, tänker Aschenbach, är ”den enda form av det andliga som vi kan sinnligt förnimma och sinnligt stå ut med.” (Förnuft, Dygd, och Sanning kan aldrig uppenbara sig för sinnena). Den kroppsliga fägringen ska få oss att erinra Skönheten själv, men vid denna anblick förlorar Aschenbach förståndet. Upplevelsen blir för påfrestande för en människa som förträngt det sköna, såväl som det erotiska, i sin egen natur.

Det apolliniska skenet utan dionysiskt djup, är som von Aschenbachs adelstitel – artificiellt, liksom som den skönhet han försöker anförskaffa med hjälp av kosmetika och hårfärg (en utveckling som förebådats av den vulgära mannen, den ”förfalskade ynglingen”, på båten till Venedig). Den apolliniska illusionen, vars verkan hjälper oss att befria oss från det påträngande och omåttliga i det dionysiska, räddar oss från en omedelbar identifikation med det dionysiska ruset; de otämjda krafterna i tillvarons innersta väsen. Aschenbach vill så gärna ta kontakt med Tadzio, som på ett kokett sätt flirtat med honom, och ändå inte. Det blir aldrig mer än några tafatta försök. Varför? Han är rädd för att förtrollningen ska brytas. En konversation skulle innebära en ”hälsosam tillnyktring” – men Aschenbach vill inte nyktra till, ”ruset var honom för kärt.” Han frågar sig vem som kan förstå den djupa instinktiva sammansmältning av disciplin (apolliniskt) och tygellöshet (dionysiskt) som konstnärskapets gåtfulla väsen består i, och konstaterar: ”Ty att inte kunna vilja en hälsosam tillnyktring är tygellöshet.” Detta är början på slutet för Aschenbach.

De tre mystiska gestalter som Aschenbach stöter på under berättelsens gång; vandraren, gondoljären och gatusångaren, representerar Dionysos utanförskap. En ”främmande gud”, en skapande kraft som vill in i Aschenbach och in i den europeiska, alltigenom apollinisk-sokratiska, kulturen. De tre herrarna kopplas med all önskvärd tydlighet samman genom sättet de beskrivs; de är alla tre rödhåriga, magra, trubbnästa, bär hatt, och blottar tänderna – de liknar grinande dödskallar. Dionysos är en främling i det grekiska pantheon, och har en något dunkel bakgrund. Enligt Hesiodos bok om gudarna och deras ursprung, Theogonien, är han en halvgud, eftersom han är son till Zeus och en dödlig prinsessa. Dionysoskulten lär ha uppstått i 1000-talets f.Kr. Lydien, vilket innebär att Dionysos inte är ”grek”. Liksom halvguden Dionysos hör ingen av de tre gestalterna i Döden i Venedig hemma i den miljö de befinner sig i; vandraren i München är ”absolut inte bajrare”; gondoljären i Venedig är ”avgjort inte italienare” och saknar licens; och gatusångaren i Lido är ”inte av den venetianska sorten”.

De tre figurerna kan även betraktas som döden inkarnerade; en förebådan om vad som väntar den själssjuke Aschenbach. Den förste ger upphov till oroliga drömmar och reslust samt gör honom ”medveten om en sällsam expansion i sitt innersta”; den andre för honom till Lido, där ruset och förödmjukelsen väntar honom; och den tredje överför kolerasmitta från Neapel. Vandraren befinner sig i anslutning till en kyrkogård; gondoljären för Aschenbach till Lido i sin svarta, likkistliknande farkost (han liknas vid Charon som förde de dödas själar över floden Acheron till dödsriket Hades). Gatusångaren för med sig ”ett moln av stark karbollukt”, en lukt från det desinficerade Venedig.

Österifrån drar döden in; från Indien i form av kolerasmitta, och från d.v. Lydien i form av Dionysos. Den främmande guden för med sig sedeslösheten. Moralens upplösning tar sig uttryck i myndigheternas politik att förtiga sjukdomens härjande i staden. Att skrämma bort turister hotar kommersen. Novellens titel, Döden i Venedig, syftar dels på den pest som frodas under stadens vackra yta, dels på den farligt berusande Skönhetens idé som gömmer sig i den vackra gossen Tadzio – Mayas vackra slöja över de underliggande, otyglade krafterna. Aschenbach märker att frekvensen av gäster på hotellet avtagit, känner lukten av bakteriedödande medel och läser om pestrykten i tyska tidningar och blir samtidigt varse sin egen inre pest. Exakt vad som är Aschenbachs inre pest kan diskuteras. Kanske är det pliktkänslan. Det kan även vara kärlekslösheten. Har Aschenbach någonsin upplevt kärleken?

Vi får på två rader reda på att han varit gift med ”en ung flicka ur en lärdomsfamilj” som dött efter några få ”lyckliga” år tillsammans. Han har ingen kontakt med dottern. Frågan är om det är kärlek han upplever i Tadzios närhet eller om det bara är en blind dyrkan av Skönhetens idé. Efter det att Aschenbach fått sina onda aningar om kolerasmittan bekräftade, vill han varna Tadzios familj och sedan fly staden, men han förmår ingetdera. Han sviker moralen för skönheten. Han vägrar fara tillbaka till sin gamla tillvaro av ”besinning, nykterhet, möda och mästerskap” och låter allt gå som det går, och mister de sista spillrorna av självrespekt och värdighet. Aschenbach har mött tillvarons dionysiska sidor och fullständigt uppslukats av dem. Han klarar inte av att förverkliga den syntes mellan det apolliniska (behärskningen) och det dionysiska (tygellösheten), som enligt Nietzsche var karaktäristiskt för grekerna under den tragiska tidsåldern, och går därför under. En inblick i tillvarons innersta väsen av lidande och otämjda krafter blir för ohyggligt utan det apolliniska skenet.

Förutom förnamnet utrustade Mann sin huvudperson med Gustav Mahlers yttre drag; Aschenbach, liksom Mahler, avled strax innan han nått 51 års ålder. Mann fick höra nyheten om Mahlers död endast dagar före avresan till Venedig under våren 1911. Han hade länge beundrat Mahler som tonsättare och såg i honom den störste bland konstnärer, liksom Nietzsche hade hyllat Wagner (som avled i Venedig) i Tragedins födelse. I Manns novell upprepas med jämna mellanrum ordagrant vissa centrala avsnitt, vilket medvetet skulle efterlikna musikens sätt att arbeta med ledmotiv (Wagners ”leitmotiv”).

Slutkapitlet utgör en coda, i vilken alla ledmotiven rekapituleras och leder fram till berättelsens tragiska slut. Novellens helgjutna komposition imponerar; varje ord har vägts i guldskål och knyter an till berättelsens kärna samt ger upphov till en mängd undertexter. Men som hos alla skickliga författare tillåter aldrig Mann att symbolerna och allegorierna står i vägen för handlingen eller läsupplevelsen.

Carl Ekbladh

Publicerad: 2004-01-31 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-01 15:58

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #1068

24 kommentarer

Men herre Guuud vilken pretentiös recension. Och aldrig tog den slut heller. Värsta sorten, låt inte honom gästa igen. Och det pretentiösa går igen när han inte kan sätta andra betyg än 10. Ta bort!

Moja Oregistrerad 2004-01-31 03:47
 

Tackar ödmjukast för din "konstruktiva" kritik. Kan hålla med om att den är aningen lång. Kunde inte låta bli. Låt inte bli att läsa boken!

Herren Gud Oregistrerad 2004-01-31 11:25
 

jo han kan få gästa igen. det är härligt med pretentösa människor. mycket hellre det än motsatsen. nej. men i alla fall hellre pretentiös än pissljummen. dessutom kräver nog denna roman en sån här recension. mm.

en moira Oregistrerad 2004-01-31 22:01
 

Det är inte min avsikt att vara snobbig eller krånglig på ngt sätt. Sånär som på en redogörande utvikning om en av novellens många subtexter så tycker jag att det mesta är kristallklart. Läs gärna recensionen efter det att du/ni läst Manns berättelse. Tack.

Carl Ekbladh Oregistrerad 2004-01-31 22:43
 

väldigt läsvärt efter att ha läst boken. blir lite orlig inför mina kommande literaturstudier bara. känner mig dum

jebediah sanitory Oregistrerad 2004-06-25 01:12
 

"Frågan är om det är kärlek han upplever i Tadzios närhet eller om det bara är en blind dyrkan av Skönhetens idé"
Jag tycker Mann gör det väldigt tydligt att Aschenbachs tilldragelse är mer än estetisk. Detta framgår framförallt av den "fruktansvärda dröm" där "släthyllta gossar drev med lövklädda käppar fram bockar, höll sig fast vid deras horn och lät sig släpa med under höga jubelrop" (s178 i Döden i Venedig och andra berättelser av Thomas Mann). annars en väl genomtänkt recension!

Erik Oregistrerad 2004-10-21 19:26
 

Jag tycker det är hejsan med unga gossar som ännu kämpar med att få styrsel på sitt skarpsinne och lite reda i sina termer. Skojig recension som vinglar men försöker vara noggrann, vilket man inte är bortskämd med. Slappna av lite, "Herren Gud"! Det går så bra så.

P Oregistrerad 2004-10-21 23:56
 

Läste precis novellen/romanen och kände som vanligt att jag behövde klarhet. Recensionen var utmärkt, känner mig mycket klokare och säkrare inför den kommande tentan. Man tackar.

Litteraturstuderande Oregistrerad 2005-01-11 03:14
 

Fantastisk bra recension! Mycket intressant och det är verkligen en bra novell. Viscontis filmatisering av den är också intressant..

P-O Oregistrerad 2005-04-28 00:25
 

Äckelgubben är ju förtusan pedofil! Varför framgår inte detta enda riktigt tydliga i novellen i recensionen???

Mattias Oregistrerad 2005-09-23 08:46
 

Good point

P Oregistrerad 2005-09-23 09:05
 

Bra poäng? Hurså? Så att vi kan projicera våra egna sexfixerade, kvällstidningsretoriska fördomar på böcker vars innehåll uppenbarligen ligger långt ovanför vårt egna intellekt? Så att vi därigenom kan få känna oss smarta och slänga ur oss begåvade glosor som "äckelgubbe"? Ja, jag vet inte jag. Upplys mig.

hankypanky Oregistrerad 2005-09-23 11:51
 

Tror inte du behöver bli upplyst, hanky-tjejen! :-)

P Oregistrerad 2005-09-23 23:13
 

Otroligt bra recension! Tror allt som bör finns med.. imponerande att Hr. Ekbladh också har koll på alla de olika nivåer som finns! Ni som inte uppskattade recension, förstår nog helt enkelt inte hur välgjord denna bok är..

Joel T Oregistrerad 2006-01-16 17:39
 

Får jag va petig. Finns inga källanvisningar, kan bli generande senare när någon påpekar plankningarna.

Tom Oregistrerad 2006-01-19 13:04
 

haha jag har

korven Oregistrerad 2006-05-10 14:18
 

haha jag har inte läst!!!!!!!!!

blobla Oregistrerad 2006-05-10 14:19
 

Lysande recension!

Och romanen är också en av de bästa som någonsin skrivits!

Thomas M Oregistrerad 2006-08-23 01:33
 

Hej Carl Ekbladh! Låt dig inte nedslås av idioternas brölande försök till elakheter. Jag tycker din analys var helt underbar. Visst, det låter ju alltid "pretentiöst" när man försöker analysera Den Stora Konsten, vare sig det är under rubriker som "det sinnliga i elegin – brideshead revisited – en hyllning till barockens bildvärld och den katolska mystiken", då man skall skriva en analys av nån Tarkovskijfilm och så vidare.. Men det är liksom OUNDVIKLIGT att tappa bort sig i irrgångar av tankar inför sånt där som konst. All heder till de som försöker! Det är så bekvämt att gömma sig i hörnet och muttra "pretto", men det är härligare att ta till sig stora ord sprungna ur ung entusiasm och talang!

MvH

Milfe Tudorius Bollon Oregistrerad 2007-08-30 00:34
 

Det här är kanske den sämsta och mest bajsnödiga recension jag någonsin läst. Det är INTE oundvikligt att tappa bort sig i irrgångar bara för att man analyserar det som man anses vara lite svårt. Talanglös recensent, rätt okej bok.

Sailor D Oregistrerad 2009-10-24 21:49
 

Inte ett dugg pretantiöst! Trams! Du har istället gjort en ambitiös, välformulerad och synnerligen träffsäker och djuplodande analys av ett komplext och rikt verk! Tack vare din analys (bland annat) går jag väl förberedd till min litteraturtenta imorgon. Tack!

Arvid R Oregistrerad 2010-01-13 22:12
 

Hej,

Tycker om boken men tycker också att den har en alldeles för trasslig meningsbyggnad med megalånga meningar och massa bisatser som står i vägen för berättelsen och flödet, (lite som recensionen som annars är bra). En bra författare tycker jag skall klara av att skriva om ”svåra” saker med ett rakare och mer flödande språk. Frågan är varför så många krånglar till språket i onödan? Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta? Eller tror man att det blir mer litterärt och vacker så?

Martans Oregistrerad 2016-01-05 21:34
 

Mycket intressanta aspekter. Välarbetad recension. Tack.

Karlsson Oregistrerad 2016-01-13 22:44
 

Tack för en mycket bra recension.

Westman Oregistrerad 2020-10-12 10:16
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?