Recension

: Jakobsbrevet
Jakobsbrevet Göran Greider
2004
Albert Bonniers förlag
6/10

Greider brottas

Utgiven 2004
ISBN 9100102989

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Göran Greider (född 1959) är författare, poet och samhällsdebattör, uppvuxen i Vingåker. Han debuterade 1981 och har gett ut ett flertal diktsamlingar och fackböcker. Dessutom är han sedan våren 1999 chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten och har tilldelats en mängd priser: Sveriges Radios Lyrikpris 1995, Stig Sjödin-priset 1997, Dan Andersson-priset 2001, ABF:s litteraturpris 2002, Ordfronts demokratipris 2002, Eyvind Johnson-priset 2006 och Ivar Lo-priset 2008.

Sök efter boken

Jakobsbrevet är massiv till omfång och ansats. I tolv avdelningar vill Göran Greider beskriva tillståndet i sig själv, i Sverige, i världen, politiken och religionerna. Stor plats får förhållandet till den nyligen bortgångne fadern, likaså slitningen mellan stad och landsbygd. Författaren blandar vilt långa rullande resonemangsdikter med centrallyriska fyraradingar.

Han är också en författare som reser, bildligt som bokstavligt. I diktsamlingen När fabrikerna tystnar från 1995 löste han en tur-och-returbiljett till den svenska välfärdens post festum, i uppföljaren Världen efter kommunismen rörde han sig genom nittiotalets nya världsordning och i Fucking Sverige – en modern dalaresa styrde han sin kosa mot bruksorten.

Resandet återspeglas även rent tematiskt i hans texter. Så kan t.ex. en ledare i Dala-Demokraten heta ”Tågresa genom en höstbudget” lika självklart som han far till planeten Mars med orden ”Och jag är redan på väg dit!”. Greppet är oftast lika effektivt som tilltalande oavsett om det gäller propositioner eller planeter; hans förmåga att ledigt och rakt skriva sin tanke som poesi.

Måhända färdas han mer i tanken än under himlen, något som han stundom fått fan för, t ex när han tillsammans med ett stort antal intellektuella i ett upprop fördömde Natos bombningar av Serbien 1999. Uppropet fick svidande mothugg, dels för att det inte nämnde Milosevic vid namn, än mindre kritiserade regimen, dels för sin empatiska avsaknad för regimens offer. Journalisten Peter Löfgren (på plats i Kosovo) uttryckte sedan sin avsky i en minnesvärd TV-debatt i Centrum (kulturprogram i SVT, salig i åminnelse). Greider försvarade sig med att ”det inte nödvändigtvis är den som befinner sig närmast elden som bäst beskriver den”. Men mot Löfgrens känslosamma indignation föll Greiders analys platt till golvet i TV-studions obarmhärtiga ljus.

Greider tvingades efterhand till reträtt och beklagade uppropet som ”felformulerat”; det borde innehållit ett ömsesidigt fördömande, både av Nato och den Serbiska regeringen. Rimligtvis har även upplevelsen från TV satt spår hos Greider. I Världen efter kommunismen som kom ut strax efter allt detta, finns en antydan till förbittring mot andra som skrev under men var tysta, t ex. Peter Englund som ”teg sig sedan genom hela skeendet”, eller motsatsen Jan Myrdal som kom med ”erbjudandet att gå ut på/Belgrads broar”. Greider finner sig sliten mellan ytterligheterna och skriver om en osynlig vågskål ”ännu hemlig, belägen/någonstans i alla våra liv.” Det är som att han förnimmer sin samvetliga konflikt, och har svårt att rättfärdiga sitt handlande.

I Jakobsbrevet återkommer de internationella konflikterna som ett moraliskt huvudtema, för ”en samvetsplågad vänsterintellektuell som jag” apropå USA:s olika krig. Det handlar om att finna en väg för sina protester; dilemmat att propagera för den tredje vägens ståndpunkt utan att riktigt veta vad den är. Diktaren är fortfarande förvirrad i en förvirrad värld. Han känner sig hemma bland likar i demonstrationståg långs gatorna och på torg, men ensam i natten konstaterar han ”hur omöjligt mitt västerländska liv är”.

Här finner han en lösning i Jakobs bibliska brev med sin tes om att det viktigaste är att lyssna, samt att en tro utan gärningar är en synd. För Greider är inte religionen en mystik i sig, utan en bekräftelse på att den solidariska tanken är tidlös och universell. Nya testamentet blir det första kommunistiska manifestet och Jakob ett verktyg för att lösa en inre, moralisk konflikt. Att inte handla (läs tala) är fel, oavsett om ens åsikter innefattar motstridigheter, och det gör Greiders.

De dikter i Jakobsbrevet där Greider brottas med dessa frågor är lysande, liksom de ångvältsdikter som Världen efter kommunismen svämmade över av. Men, tyvärr blir jag litet besviken på Jakobsbrevet eftersom de effektivt hackas upp av notisartade, nästan haikufierade bagateller, och då är det inte i ordets mest positiva bemärkelse. ”Allt ska med” tycks vara mottot, och sålunda får vi slängar av varghatet som symbol, kosmiskt filosoferande, stockholmsbilder, landsbygden, familjen. Och så vidare tills han klockar in på nära nog 300 sidor.

Kanske har redaktörskapet på Dala-Demokraten kringskurit den poetiska Greider så att han i sin samtidskommenterande iver inte förmår refusera sig själv. Jag får dessutom intrycket att förlaget inte lägger några tassar emellan, Greider får utgivet vad han skickar in.

Hade han koncentrerat sig på de huvudteman jag nämnt ovan och skippat inskotten skulle jag kapitulerat. Greiders röst är tung, med rätta, men det skulle inte skada om någon motvikt fick honom att sålla. Renset kan sparas för ett senare skede i författarskapet.

Textutdrag (Visa/göm)

Anders Edwartz

Publicerad: 2004-02-01 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 01:04

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1069

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?