Utgiven | 2000 |
---|---|
ISBN | 9100571083 |
Den som följer politisk inrikes- eller utrikesdebatt, den som lyssnar på P3:s Spanarna eller den som händelsevis läser svensk nutida poesi vet nog vem Göran Greider är. Som framgår är det en man med många strängar på sin lyra; lägg därtill jobbet som chefredaktör på Dalademokraten, kolumnist, författare av politiska böcker, kritiker och barnafar, så förstår man att mannen har fullt upp.
Greider beskrivs ofta som den intellektuella vänsterns (enda) unga kraft, åtminstone på sin kant av utanförskap och ideologiskt samvete. Han har låtit påskina att lidelsen för dom socialdemokratiska grundidéerna om solidaritet, en stark stat, rättvisa för alla osv, närmar sig en nästan barnslig tro. Och han väjer inte för omvärlden, utan kritiserar vare sig den uppenbarar sig i blå klubbjacka eller som grå sossebetong.
De eviga idéerna låter sig inte nedslås av tidens tendens eller börsens svängningar.
Något mer differentierad är Greider som lyriker. I ett teveprogram i våras, i samband med att Världen efter kommunismen låg på bokdiskarna, uttryckte han själv sin glädje över att förutom vara debattör och intellektuell, även kunna skriva poesi, det vill säga ta ett steg åt sidan, betrakta, resignera en aning. Underförstått: politiker borde skriva mer poesi.
Men nu är det tyvärr inte så många som gör sålunda, vare sig politiker eller unga poeter. ”En annan världsordning. En annan poesi” efterlyses i Världen efter kommunismen, och detta är förvisso en poesi som i sin mest politiska dräkt blir mänskligast och den mest avpolitiserade.
I förordet (hur många diktböcker av idag har ett förord, eller en text på baksidan?) till Världen efter kommunismen skriver Greider att drömmen om ett nytt samhälle är ”intimt sammanvävd med mina föreställningar om vad poesi är”. Det märks. Teman och associationer skjuter ständigt nya skott och låter sig inte komma i närheten av omskrivningens häcksax. Det sväller – omfånget och ambitionen imponerar, eller som han också nämner i förordet: att det är det formatet som ”fungerar bäst”.
Han skriver sin tid och bundenheten till samtiden är framträdande. Det är de stora världsfrågorna som ska baxas upp på bordet (eftersom ingen annan gör det), och rörelsen mot framtiden går genom ett antal stora, långa texter. Titeldikten till exempel.
Som kontinenterna och seklet självt blir dikten en slingrande provkarta där världens omvälvning speglas i Greiders vandring mot verklighetens hårda insikt. ”Vart går jag? Vad vill jag?” frågar han sig och vrider sig om i en värld som också girat, samtidigt som hans dotter hjälper honom – ”blandar sig i” – den egna världen, sandslottsbygget i vattenbrynet.
Det stora och det lilla i speglingar och symbios. Precis som god poesi ska vara. Att det sedan känns angelägnare än i stort sett allt annat av idag, gör inte saken sämre.
Publicerad: 2000-10-28 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 18:56
En kommentar
Enormt spännande, fascinerande och intressant bok som jag började läsa i dag.
#
Kommentera eller pinga (trackback).