Göran Greider personifierar Sverige för mig. Och då menar jag inte att han är ett tvärsnitt av Sveriges befolkning i betydelsen medelsvensson, nej snarare att han i sig inkorporerar tvärsnitt av flera olika grupper i Sverige. Bara det faktum att han delar sin yrkesverksamma tid mellan Stockholm, nationens huvudstad, och Dala-Floda, liten by i Dalarna, visar på det. Han tillhör den mediala elit som sitter i morgonsofforna i TV och har åsikter om allt mellan himmel och jord, och han tillhör den landsbygd där människor talar om skogsbruk när de möts på grusvägens vägren. Han uttalar sig tvärsäkert och eftertänksamt om vartannat, nästan i samma andetag. Han skriver dikter (dikter!) som handlar om traktorer och trasiga bilar (trasiga bilar!). Och han lyckas förena dessa två sidor utan att framstå som motsägelsefull alls, snarare ger han ett konsekvent intryck.

Så är det med den här boken också. Den bygger på greppet att låta det lilla kontrasteras mot det stora, men är inte motsägelsefull alls, eftersom Greider så skickligt och till synes naturligt skiftar mellan perspektiven. Hagen är en bok som tar sin utgångspunkt i landsbygdens Göran Greider och det lilla livet i dalaskogarna, men som stundom syftar till att därigenom sätta i belysning en större samhällelig kontext. Det är texter i strövtågets anda – kåserier, fokuserade som av en slump på vissa händelser: åskregnet på tomten får Greider att tänka på växthuseffekten, en stjärnklar natt leder över till strängteorin. De bygger på instinkt och infall men kräver en stor beläsenhet och mycken förberedande tankemöda, ser lätta ut men rymmer vidder av rymd i enkla frågeställningar.

Texterna i Hagen har Greider skrivit under loppet av två år, främst för Dala-Demokraten men också för andra tidningar. De följer årstidens förlopp i och kring Greiders hus i byn Hagen i Västerdalarna, och berättar om när han planterar äppelträd, går på småkrypsexpedition och möter sina läsare vid majbrasan. Ibland stannar de vid det lokala iakttagandet, då blir det mindre intressant. Det är texter som förmodligen fungerar bättre en och en än i grupp. Det är i stället när Greider låter trådarna löpa fria, såväl bakåt i historien som utåt i världen, som det blir riktigt bra.

Han tänker på hur motorvägarna vi idag kör bil på en gång varit stigar trampade av vilda djur, och på hur isen förr i tiden bidrog till att göra landskapet friare, eftersom de gränser man satte upp på somrarna inte gick att hålla när isen öppnade nya vägar. I det mest svenska av allt, trädgården, ser han spår av kolonialismen. Här odlar vi importerade växter, använder oss av bensinslukande gräsklippare och miljöfarliga bekämpningsmedel, här bygger vi in oss i en skyddad värld och flyr på så sätt symboliskt från samhället – helt i den individualistiska kapitalismens anda enligt Greider. Allt är politik – och så mycket mer när vi försöker hindra det från att vara det. Men Greiders lösning är inte att sluta odla. Vi får bara inte låta vår egen täppa skymma världens andra realiteter.

Det finns under den lugna tonen en stark vrede mot den kapitalism som Greider ser som tärande, och mot den byråkrati som inte förmår tygla den, utan mest ägnar sig åt att vifta med papper och floskler i luften. Upprördheten som skymtar i Hagen gäller främst skogsindustrin, en av Sveriges största exportnäringar, som tyvärr bidrar till skövling av urskog och en kraftig försämring av den biologiska mångfalden, trots löften om att skyddsvärd skog ska utses och bevaras. Naturvårdsverket och andra skyddsinstitutioner blir allt mer tandlösa, och miljöjournalistiken syns inte längre till. Greider har inga lösningar, även om han har tankar kring sådana. Hagen är helt enkelt inte en debattbok på det sättet. Den är med Greiders egna ord, ”formellt anspråkslös”, skriven mer som betraktande fundering än som uppmanande stridsskrift. Men här finns tankar nog för att även skriva det senare. Den boken vill jag gärna läsa.