Hur recenserar man Thomas Manns Bergtagen, en av 1900-talets centrala romaner, jämbördig med Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt (för att nu bara ta ett exempel)? Vad är möjligt att säga som inte redan är sagt? Ett bidrag vill jag åtminstone göra. Jag vill slakta en helig ko. Jag hävdar följande: Bergtagen är en tråkig roman.

Ja, missförstå mig rätt. Att läsa Bergtagen är att kapsla in sig i en alldeles egen dimension, där tiden för det mesta går vansinnigt långsamt. Men så är den också en roman vars form är kongenial med tematik och innehåll på ett sätt som söker sitt motstycke. På ett sätt upplever man alltså Bergtagen som tråkig på precis samma sätt som dess unge hjälte Hans Castorp måste ha upplevt sin vistelse vid det sanatorium dit han egentligen reser för att besöka sin kusin på tre veckor. Han blir kvar i sju år.

Så, hur skall man alltså recensera denna roman? Jag tänker inte göra någon heltäckande genomgång eller några rafflande nyupptäckter, utan fastmer dela med mig av några glimtar från min läsupplevelse. Kanske blir det några köttben som kan locka till egen läsning av denna märkliga roman.

Under sin vistelse vid sanatoriet i Davos får vår hjälte Hans Castorp anledning att sammanträffa och samtala med en mängd personer som också vistas på sanatoriet – t.ex. den mystiske italienaren Settembrini, ett slags inkarnation av den bildade renässansmänniskan; det ryska paret som bor vägg i vägg med Hans Castorp och som på ett för vår hjälte chockerande sätt älskar mitt på blanka dagen; överläkaren hovrådet Behrens, och så naturligtvis madame Chauchat som Hans Castorp förälskar sig i. Kärleksförklaringen till henne är en av romanens höjdpunkter. Den är helt på franska (översättning finns i appendix) och illustrerar på ett nästan övertydligt sätt hur språket plötsligt upphör att vara användbart i de mest intima situationer. Då vi helst skulle vilja vara tysta och förmedla vårt innersta till en annan människa med hjälp av bara en blick eller gest, men måste säga något, blir språket tunt och fattigt. Hans Castorp kan inte använda sitt eget modersmål utan måste tala ett annat språk.

Det är skildringen av personerna i romanen som är den största behållningen av läsningen. De känns alla mycket levande – Mann är en hejdundrande persontecknare. Den idédebatt som romanen ofta centrerar kring känns dock inte lika aktuell, men detta är ju helt naturligt. Istället bildar den en belysande om än något mossig fond till huvudpersonerna och ”handlingen” – ja, för detta är faktiskt en mycket handlingsfattig roman. Under nära 1000 sidor gör huvudpersonerna inget annat förutom att äta, samtala, ta temperaturen, sköta sina liggkurer och då och då ta en promenad. Apropå temperaturen köper Hans Castorp efter viss övertalning sin egen termometer vilken beskrivs som en nära nog magisk tingest. När han uppmäter 37,6 är han en i gänget på riktigt. Miljön i sanatoriet är uppenbarligen på ett magiskt sätt tvångsassimilerande.

Som jag snuddade vid ovan är tiden ett mycket plastiskt begrepp i denna roman. Det låter författaren läsaren ana redan på de första sidorna, där det förklaras att Hans Castorps avsikt varit att snabbt stöka undan resan och ”återvända som precis densamme som han var när han for” och om historien som ska berättas om Hans Castorp sägs att dess ålder beräknas ”inte efter solvarv; med ett ord: dess grad av förflutenhet beror egentligen inte på tiden”.

För några år sedan läste jag romanen i den översättning svenska läsare haft att tillgå fram tills nu – dvs. Karin Boyes, reviderad av Nils Holmberg. Det var nog en väl tung och, av naturliga orsaker, föråldrad översättning, vilket inte Holmbergs revidering kunde göra så mycket åt. Nyöversättningen av Ulrika Wallenström (som även översatt nyutgåvan av Buddenbrooks, den roman som renderade Mann nobelpriset i litteratur) tar bättre tillvara originalets subtila ironier och fungerar allmänt mer smidigt. Jag ställer mig bara frågande till en sak: Varför är titeln fortfarande ”Bergtagen”? Att vara bergtagen är förvisso att råka i hänryckning eller hänförelse efter att ha varit med om något speciellt. Men är verkligen Hans Castorps vistelse på sanatoriet den typen av extatiska händelse som ordet låter påskina? Den tyska titeln är ”Der Zauberberg”, d.v.s. ”Det magiska berget”. Det säger mer och bättre om vad det egentligen är som Hans Castorp råkar ut för: Han förtrollas, dricker en magisk brygd, men utan att råka i extas. Det är inget uppåttjack han tar. Snarare sjunker han in i en dvala.

Denna dvala kan man alltså sjunka in i tillsammans med Hans Castorp. Förbered dig på att ha tråkigt tillsammans med honom. Men innan du vet ordet av är sista sidan utläst, och du undrar vad som hände: Hur gick det här till? Läste jag verkligen ut den på sju timmar? Eller har jag suttit i sju långa år?