Tóibín gjorde en fin insats i sin roman Mästaren, där huvudpersonen var den engelskspråkiga författaren Henry James. I Magikern upprepar han sitt koncept med den tyske författaren Thomas Mann.

Tóibín skildrar Mann som en person med lång reaktionstid. En drömmare med talang för att formulera sig. Fadern ger inte mycket för sonens författarambitioner och tidigt lär sig Thomas Mann att dölja sina inre drivkrafter. Men författardrömmen förverkligas med råge, och i romanen får frun Katja ta hand om kändisskapets praktiska delar. De sex barnen fostras i en fri anda (mitt svepande ordval). Som vuxna gör de två äldsta karriärer i den kulturella världen och deras dekadenta livsföring orsakar aldrig negativa kommentarer i hemmet. De yngre barnen som också ges plats i romanen bidrar till familjedynamiken med andra personligheter och öden.

De yttre händelserna framförs i en maklig takt och sträcker sig över sju decennier. Tóibín låter läsaren träda in i Manns huvud, där ibland inre strider tar plats. Thomas Mann är attraherad av män vilket han inte kan leva ut men däremot skriva om i sina dagböcker.

Det är inget ensamt geni som skildras. Familjemedlemmarna är ständigt närvarande. Samma glasögon använder jag när jag läser om hur den i grunden konservative Thomas Mann engagerar sig i den politiska samhällsdebatten när nazismen tar ett starkare grepp om fosterlandet. Tóibín målar upp scener där några av barnen och brodern Heinrich får utlopp för sin avsky mot utvecklingen i Tyskland. Manns syn på tysk högkultur raseras och under exilåren i USA är han gästtalare på universiteten och medverkar i BBC:s sändningar för den europeiska kontinentens medborgare. Skulle han på eget initiativ varit lika engagerad i rollen som Den Store Humanisten eller vågar man tänka att nära och kära har puffat honom i den nya inriktningen? Det är en gräsligt opassande association, men jag jämför med nutidens kändisfamiljer. De har stor nytta av denna typ av växelverkan i underhållningsbranschen. Varpå det uppstår ännu fler uppdrag och möjligheter att ”skapa content” för sina fans.

Tóibín har i Magikern format en prosa där Mann framställs som en allvarlig herre. Åtminstone till nittionio procent. Den sista procenten tillhör den lågmälda ironin, precis som i Manns romaner. En ironi som knappt uppfattas. Jag kan förstå valet att skriva nedtonat för att illustrera en personlighet som vill hålla sina inre passioner i schack. En självuppfostrande människa var inget ovanligt i de högborgerliga miljöer som Mann föddes in i.

I övrigt vill jag säga att det var längesedan jag mötte en så variationsfattig prosa. Väl valda detaljer som levandegör ögonblick eller miljöer är så gott som helt bortgallrade.

Det ovanstående är bakgrunden till att jag tycker att Tóibín kunde ha funderat ett varv till på hur han kunnat utveckla berättarstilen. Magikern kommer tyvärr inte upp till förra romanens nivå. Lite tysk meningsbyggnad med många inskjutna bisatser var faktiskt något jag saknade (!) Men som engelskspråkig författare är det möjligen inte så enkelt att börja ”leka” tyskspråkig.

Det är välgjort i en viss mening så klart. Tóibín är insatt och han har lämnat över mycket till läsaren för egna iakttagelser när det gäller Tyskland, de två världskrigen och Thomas Manns litterära arv. Min behållning var hur som helst funderingarna på familjens betydelse och jag sammanfattar mig så här: Bakom varje stor författare står en fru, en bror, och några debattglada barn.