Lars Åke Madelid har snickrat ihop en mycket trevlig guide till 60-talets London, men boken är så otroligt mycket mer.

Musik kan ju lätt bli lite nördigt när man börjar trassla in sig i skivor, band, medlemmar, olika utgivningar, singelsläpp mm. Hur många är det inte som totalt snöat in på att samla Beatles samtliga engelska utgåvor av deras singlar eller som febrilt jagat den där turkiska pressningen av någon obskyr gammal vinylare. "Roadrunner" är boken för alla dessa människor, men även för de som bara är smått nyfikna på en tid då musiken verkligen var på riktigt. När band och artister verkligen harvade med sina sånger i olika garage och källare för att bli bättre. En tid då rocken började utvecklas och hitta sina olika skepnader.

London var på 60-talet ett kokande centrum för musik och mode och hela världen riktade sina ögon mot denna huvudstad. Själv är jag givetvis för ung för att få ha upplevt denna tid. Mitt första och hittills enda besök i London, skedde i tioårsåldern och även om mitt musikintresse så smått börjat ta form, så var jag betydligt mer intresserad av Natural History Museum och Madame Tussauds, än var The Move spelade in sin live-ep "Something else".

Nu finns dock all möjlighet att råda bot på detta. I "Roadrunner" ges en förträfflig överblick av 60-talets London kontra 00-talets. Vilka klubbar och studios finns kvar idag(?)och samtidigt som dessa frågor besvaras får man som läsare den perfekta guidningen av alla de band som härjade runt på The Marquee, Flamingo Club, 100 Club eller Ad Lib. Boken är också välkryddad med mängder av gamla konsertannonser, skivkonvolut, reportage från klassiska tidningar som NME och Melody Maker, samt synnerligen roliga och intressanta bilder på Jimi Hendrix, The Beatles, The Rolling Stones, The Who och Donovan, för att bara nämna en bråkdel. Lägg därtill utmärkta kartbeskrivningar om hur man hittar till alla dessa klassiska landmärken, och du har en av de mer intressanta reseguider jag någonsin läst. I vanliga fall läser man valda delar av en sådan bok, men i det här fallet blir det garanterat sträckläsning, då boken till lika stor del är en historisk berättelse om en tid som aldrig kommer tillbaka.

Det roliga är att författaren aldrig besökte London under detta årtionde, utan först på senare år vandrade runt i huvudstaden. Boken inleds med denna redogörelse och Madelid förtäljer även om hans något komiska försök att ta sig dit 1966. Ett försök som slutar i ett vattendike vid den holländska gränsen.

Boken har egentligen inga brister, förutom att jag skulle kunna tänka mig ett större format, för att bilderna mer skulle kunna komma till sin rätt. Å andra sidan är ju hela vitsen med en reseguide att den ska vara av ett mindre format för att lätt kunna packas ned i resväskan.

Efter att nu ha läst klart boken, lyssnat på The Rolling Stones "12×5" och speciellt deras ypperliga "Empty heart", återstår nu bara för mig att dra till London, vandra runt i musikens värld och drömma om en tid då musiken levde och frodades på ett sällan skådat sätt.