Recension

: Grekland berättar: Fikonträdets sång
Grekland berättar: Fikonträdets sång Jan Henrik Swahn (red.)
2007
Tranan
7/10

Det grekiska spektrumet

Någon är utmärkt, en annan är obegriplig och en tredje är usel. Förstås är det variation snarare än enhetlighet som betecknar en utgivning av tjugosex noveller ur den samtida grekiska litteraturen. Och inget ont i det. Bokförlaget Tranan fortsätter med Grekland berättar: Fikonträdets sång sin serie med novellister från världens alla hörn, denna gång med Jan Henrik Swahn som redaktör och översättare. Nio länder är hittills avverkade, med exempel som Vietnam, Iran och Litauen, och fler lär väl komma.

Som favorit framstår Sophia Nikolaïdous underligt hastiga ”Så vi kan ha det framför oss och titta på det”, en knappt tre sidor lång berättelse om avbruten och återupptagen kärlek. Att på så liten yta kunna förmedla ett så klart och samtidigt så gåtfullt kvardröjande händelseförlopp är en märkvärdig prestation. Trots sin korthet står den pall för flera omläsningar.

Lägstanivån sätts däremot av Giorgos Goziz novell ”Douzlamas”, en händelselös och konstlad scen i vilken två män diskuterar sport över en måltid och retoriken börjar ta formen av en fotbollsmatch. Den upplevs som en idé som säkert är skojig att hitta på, och kanske även att genomföra, men allra minst att läsa. ”Prodromos snappar åt sig den verbala passningen framför diskussionens mål och försöker sig på ett centralt placerat skott”, skriver Goziz och gör ännu ett stilistiskt självmål.

Intressantare är då Vasilis Amanatidis ”Den avhuggna foten”. Titeln till trots rör det sig inte alls om ett olyckat Edgar Allan Poe-plagiat utan en successivt avslöjande lek med skillnanden mellan fantasi och verklighet. Foten samsas med lava, en hund (eller är hon människa?) och en verkligt – verkligt – förvirrad huvudperson. Amanatidis behärskar den slags det krälande obehagets konst som anstår god otäck litteratur.

Över huvud taget håller sig de flesta av novellerna en hyfsad nivå. Men mer än om kvalitet handlar antologins stora fördel om det breda spektrum av föreställningsvärldar läsaren ges tillgång till. Man kan säga att antalet författare bildar lika många par ögon att uppleva världen i allmänhet och Grekland i synnerhet genom. Vad skriver man om i Grekland? I regel tuggar man väl på samma gamla tidlösa ämnen som litteratur brukar göra, kärlek, död, konst och så vidare. Om hur det är att växa upp. Om hur knepigt det egentligen är att interagera med en annan människa. Om svek. Till exempel. Det är gångbara teman och Jan Henrik Swahn vet tydligen att plocka ut dem.

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2007-11-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-02 23:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2687

3 kommentarer

"Spektra" är obest form plural. "Spektrat" finns inte, best f sing heter "spektrumet" eller "spektret".

gnällspik Oregistrerad 2007-11-04 11:14
 

Hoppsan, hoppsan. Nu är det ändrat. Tack.

Johan Wirdelöv Redaktionen 2007-11-04 12:26
 

En ganska klassisk kommentar annars. När man väl får respons är det för nåt stavfels skull…

M Oregistrerad 2007-11-04 22:27
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?