Bästisen har dumpat henne. Familjen – Moderkakan, Vuxenbibliotekarien och Såpaklonen – fattar ingenting. Fantastiskt vackre Oscar tycks helt utom räckhåll. Arri är sjutton år och tja, livet kunde varit lättare.

Då öppnar sig plötsligt ett alternativ: en förtrollande och lockande värld befolkad av höviska vampyrer. Allt som behövs är att ta steget in i den till synes vanliga IKEA-spegeln. Och så kanske en viss dödslängtan.

En riktigt bra ungdomsbok har en förmåga att fånga in det mesta i livet. Alla funderingar kring vem man är, alla obegripliga och oundgängliga relationer till andra människor. Inger Edelfeldt porträtterar både ungdomar och vampyrer ganska skoningslöst träffsäkert och med stor kärlek. Jag tror att författaren helt enkelt tycker mycket om sina karaktärer, och då gör jag som läsare också det.

Vad jag särskilt gillar med de Edelfeldtböcker jag läst är hur karaktärer mejslas ut med hjälp av den litteratur de gillar. Precis som i Juliane och jag är skräckromantisk litteratur och film en viktig del av Arris liv. Som de flesta passionerade läsare är de i viss mån vad de läser. Inte på något nedlåtande sätt, som verklighetsfrånvända fantasyfantaster eller liknande, men som en mänsklig krock mellan drömmar och verklighet.

Och Arri – vad är det för namn? Kort för Arwen – föräldrarna träffades i Tolkien-föreningen 1982 – och ett utmärkt exempel på Edelfeldts intertextuella humor. Böckerna kräver för all del inga förkunskaper, men ju mer man känner igen av Dracula- och Shakespeare-citat desto roligare.

Andra underbara inslag är kapitelrubriker som ”Hur jag förvandlas till en björn med mycket litet hjärna och glitter i håret, vilket får en ände med förskräckelse” och ”Man får aldrig titta färdigt på kaninerna”. Arris och berättelsens språk är en charmig blandning av högtravande fantasyvokabulär och slang och när hon logiskt försöker sammanfatta sin situation sker det ofta i listor som:

Jag fortsatte min nedstigning i becksvart depression eftersom jag ju var tvungen att inse realiteter: 1. Jag kan inte sluta vara äckligt kär i honom. 2. Det är Amanda som har honom. 3. Amanda ser ut som en golden retriever. 4. Jag ser inte ut som en golden retriever. 5. Han har en pervers och allenarådande böjelse för tjejer som ser ut som golden retrievers.

Edelfeldt håller balansen mellan allvar och humor på ett superbt sätt. Jag är tokcharmad strax under vad jag var av Juliane och jag. Att det trots allt blir strax under beror på vampyrerna. Kims fantasier om vampyrer och häxor känns livskraftigare än de mer konkreta men lite sterila vampyrerna i Eidolon. Arri däremot är en minst lika fin huvudperson. I Arri fångar Edelfeldt en tonårings hela blandning av barn och vuxenhet, mellan vardag och romantik, mellan ”Vi måste vara tillsammans för evigt!” och ”Skit i det då!”.