Recension

: Svampkungens son
Svampkungens son Marie Hermanson
2007
Albert Bonniers förlag
6/10

Det var bättre förr

Utgiven 2007
ISBN 9100112941
Sidor 234

Om författaren

mariehermanson1

Fotograf: Kristin Lidell

Marie Hermanson är född 1956 i Sävedalen utanför Göteborg. Hon debuterade med en samling berättelser, Det finns ett hål i verkligheten (1986). 1995 blev hon Augustnominerad för romanen Värddjuret och med Musselstranden (1998) fick hon ett stort kritiker- och publikgenombrott. Två av hennes senare böcker speglar varandra: i Hembiträdet nästlar sig en kvinna in i ett hus som hon är nyfiken på, i Mannen under trappan jagar en inneboende iväg en familj som bosätter sig i ”hans” hus. 2007 kom Svampkungens son, 2011 Himmelsdalen.

Sök efter boken

Jag börjar känna mig som en surkäring. "All my heroes have turned human this year" sjöng Mia Doi Todd för några år sedan och precis så känner jag för mina idoler. Den ena efter den andra slätas ut, blir lite mer säljande, lite mindre originell. Inger Edelfeldt, Peter Høeg, Stephen King, Marie Hermanson. Titta bara på mina andra recensioner så får ni ser hur gnällig jag är.

Marie Hermansons debut, novellsamlingen Det finns ett hål i verkligheten, var en aha-upplevelse för mig när den kom. Kunde man skriva så vardagligt och magiskt på samma gång? Göteborgsmiljöer och magiska väsen och, i alla fall i novellen Honungsmåne, ett stilistiskt fulländat språk.

Värddjuret om en barnlös kvinna vars ben får agera värd åt fjärilsägg, Snövit, en vuxenversion av sagan, och även den storsäljande Musselstranden om en autistisk flicka som blir kidnappad, hade sina egna mörker och suggestiva stämningar. Djupt symboliska och trolska utan att sväva ut i vaga drömlandskap.

Svampkungens son har förutsättningen att vara precis så magisk som man skulle kunna förvänta sig av Marie Hermanson. Svamp är i sig omgärdat av myter och mystik. Giftsvamp, hallucinogen svamp, hemliga kantarellställen, somliga omöjliga att odla, somliga i symbios med träden.

Svampkungen i berättelsen är en ful och trolliknande man som med sin karisma och svampkunnande ändå lyckas förföra kvinnor på löpande band. Hans son däremot, Gunnar, som egentligen ser bättre ut, är en försagd hemmason som försvinner in i osynlighet och får nöja sig med utvikningsflickor han rivit ut ur tidningar. Det är Gunnar som berättar på sitt lite lillgamla och naiva sätt.

I centrum står alltså den misslyckade sonen och den dominanta fadern. En vacker kvinna, som båda blir förälskade i, träder in i handlingen, och det blir aktuellt att prova svamparnas magiska effekter, med ett ohyggligt resultat. Men Gunnar lyckas frigöra sig från pappans mörka skog och söker upp mammans öppna havslandskap och kan till slut göra egna val och mogna som människa.

Det här är alltså lite deckare, lite utvecklingsroman och lite mer "overkligt" än den genomsnittliga svenska romanen, även om magisk realism vore att överdriva.

Men av det gamla mörkret och mystiken från Hermansons tidigare verk finns inte mycket kvar. Här finns ond bråd död, men ändå är det något okomplicerat och tokroligt över alltihop som gör att man inte kan ta det på allvar. Det är mer Viveca Lärn-mysigt än Inger Edelfeldt-mörkt.

Berättelsen fångar mig inte riktigt. Här finns inget att fundera vidare på när sista sidan är läst. Karaktärerna är lite för överdrivna, intrigen lite för förutsägbar, Gunnars utveckling lite för Mitt Livs novell-aktig.

Sen ska jag inte förneka att Marie Hermansons böcker fortfarande är genomtänkta och unika och om jag bara kunde låta bli att jämföra med annat hon har skrivit skulle jag nog tycka om Svampkungens son. Det är roligt att läsa om svampar (komplett med små svampbokscitat i början av kapitlen) till exempel. Miljöskildringen är ljuvlig med sina stora kontraster mellan pappans manliga skogsvärld och mammans öppna havslandskap. Som läsare riktigt känner man att luften blir lättare att andas i slutscenerna vid kusten. Om man säger såhär: hade Svampkungens son varit min första Marie Hermanson-bok hade jag förmodligen blivit intresserad av, och läst, hennes tidigare produktion. Som det är nu nöjer jag mig med ett surt "Det var bättre förr".

Textutdrag (Visa/göm)

Sara Larsson

Publicerad: 2008-02-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-14 09:41

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2813

3 kommentarer

Den här recension hade jag kunnat skriva, precis så kände jag också

Sanna Oregistrerad 2008-02-21 21:59
 

Ja, den kanske var lite "tunn" om man jämför med hennes tidigare produktion, men jag lyssnade på den som ljudbok med Morgan Alling som uppläsare och det var verkligen en upplevelse! Tror att jag varit mer tveksam och besviken om jag läst den själv, men att lyssna på en fantastisk uppläsning tillför ytterligare en dimension till texten. Rekommenderas som ljudbok alltså :-)

Lotta Oregistrerad 2008-02-22 12:38
 

Jag håller till viss del med. Jag för min del gillade snövit, och det finns ett hål i verkligheten mycket mer. Men å andra sidan tycker jag den här boken var en alldeles lagom liten historia att läsa på en tågresa ex. Språket är lätt och jag kan inte lägga den ifrån mig. Efteråt har jag inga frågor för visso, men jag känner mig ändå hyffsat nöjd, lagom mätt och glad som efter en god smörgås :)

millis Oregistrerad 2008-05-22 23:26
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?