Yvonne är en framgångsrik karriärkvinna, så framgångsrik att hon knappt behövs på sitt företag längre. Hennes man är upptagen med kärleksaffärer och fiffel, sonen med sina dataspel. Yvonne befinner sig i något av ett vacuum.

Av en slump hamnar hon i ett okänt villaområde, som på något sätt kan fylla tomrummet hon har inom sig. Hon återkommer till Området, gång på gång, och lär på avstånd känna dess människor och deras liv och rutiner.

Ett hus intresserar henne särskilt och i en annons efter ett hembiträde ser hon sin chans att få reda på mer. Glassiga Yvonne blir osminkade Nora, med kläder från H&M och påhittad förortslägenhet. Och dras in i husets invånares, Bernhard Ekbergs, liv och mörka hemligheter.

Låter det trivialt och deckaraktigt? Det är det. Jag blir aldrig riktigt hemmastadd genremässigt, men visst är deckardraget bland det mest framträdande. Här finns den patologiska psykologin, det extrema och irrationella, något skräckfilmsaktigt inslag. Och så känslan av krossad idyll, den vackra ytans baksida, och så vidare. Men till skillnad från en bra deckare finns inget autentiskt eller sannolikt, ingen spänning eller känsla av avslöjande.

Marie Hermanson skriver visserligen bra, men handling och karaktärer är på en gång skruvade och intetsägande. Varken den verklighetsflyende Yvonne, det mystiska paret Ekberg eller Områdets övriga mer eller mindre vridna befolkning engagerar.

En pittoresk mordgåta blir för Yvonne avkoppling från det på ytan perfekta livet som hustru och karriärkvinna. Mycket mer än halvtaskig avkoppling når heller inte romanen upp i.