EU är väl ett fredsprojekt, eller hur? Ett ”aldrig mer” i kölvattnet av andra världskriget? Unionen har ju till och med fått Nobels fredspris.

Ja – och ett stort fett nja. En viktig men numera bortglömd, eller kanske snarare förträngd, beståndsdel var också det europeiska koloniala projektet, enligt Peo Hansen och Stefan Jonsson. Det gäller inte minst Frankrikes och Belgiens beslutsamhet att behålla sina kolonier, och Västtysklands vilja att på något sätt kompensera för det som förlorats efter kriget.

I Asien hade det gått snabbt utför, men kolonierna i Afrika ville man verkligen inte släppa. Istället föreställde man sig ”Eurafrika” som en tredje stormakt, mellan det amerikanska och det sovjetiska blocket. Att hålla ihop (väst-)Europa och hjälpas åt att förvalta de kvarvarande kolonierna på bästa sätt var den enda möjligheten att inte gå under mellan öst- och västblocken, tänkte man sig. Europa och Afrika behövde varandra – fast kanske inte precis på lika villkor.

Nej, när de afrikanska kolonierna skulle ”associeras” till det blivande EU var det förstås en fråga att lösa de europeiska medlemmarna emellan. Europa behövde kanske Afrikas stora naturresurser, men Afrika behövde det vita Europas överlägsna utveckling och styrning. Tänkte man sig.

Hansens och Jonssons bok är en detaljerad skildring av den här debatten kring 1900-talets mitt. Den är väl underbyggd och påläst, men kanske också väl detaljerad för att bli riktigt njutbar för den allmänintresserade. Det är helt enkelt lätt att gå vilse bland alla gubbar och fördrag. En något annan struktur kunde också gett läsningen ett annat driv, men i grunden är det förstås en viktig påminnelse om vårt allt annat än ärofulla europeiska förflutna.

Fastän jag nog borde veta bättre är det förbluffande att se hur levande kolonialismen var ännu i slutet av 1950- och början av 60-talet. Man planerade långsiktigt för investeringar (militära och industriella) i ”de utomliggande länderna och territorierna” och vägrade, trots såväl uppenbara problem i Algeriet som påtryckningar från ett alltmer antikolonialt FN, att inse att kolonialismens dagar var (nåja, rester finns ju faktiskt fortfarande kvar) räknade. Och man var kränkta.

Vad FN:s hållning innebar var ”i själva verket ett försök att göras den vite mannen till ett villebråd”, klagade Belgiens utrikesminister Paul-Henri Spaak, till exempel. ”Den vite mannen ska lämnas försvarslös, han ska berövas möjlighet att föra sin talan, han ska lämnas hjälplös.” Så orättvist att inte få alla möjlig hjälp att behålla sina surt förvärvade underkuvade folk och landområden! Känns det inte lika mycket som 1800-talet och som något du läste på ett nätforum precis häromdagen?