Kommissarie Maigret kan slänga sig i väggen. Här är det förorten som gäller! I kriminalkommisarie Victor Costes Paris stinker höghusens nedgångna trapphus av urin, bilar står i lågor, knark bjuds ut till försäljning och blykulor regnar. Mord och dråp är tre gånger vanligare i Seine-Saint-Denis – eller 93:e departementet som det också kallas – än genomsnittet. Tolvåriga gängmedlemmar tvångsrekryterar skröpliga åldringar till att agera ”barnvakter”. Det vill säga härbärgera narkotika och kontanter i sina hem. Lokala politiker mutar utan att blinka gängkriminella med subventionerade bostäder och fejkade arbeten på kommunen.

Olivier Norek debuterade 2013 med Kod 93 (2021 på svenska) där han introducerar sin empatiske, beslutsamme, rakt igenom hederlige kommissarie och hans tajta polisgrupp på polisstationen i Malaceny. Även om det gnisslar i samarbetet mellan Coste och den näraliggande narkotikagruppen.

I uppföljaren, Territoriet (2022 på svenska, 2014 i original), får Coste det hett om öronen, då inte mindre än tre avrättningar inträffar på en knapp vecka. Till skillnad från Kod 93, som innehåller en mer ordinär hämndintrig, så uppehåller sig Territoriet bland knarklangare och korrupta lokalpolitiker. En aspirerande knarkkung gör en kupp för att ta herreväldet över knarkförsäljningen i distriktet. Samtidigt kämpar Malacenys kvinnliga borgmästare med näbbar och klor för att slippa lämna ifrån sig makten i lokalvalet som närmar sig.

När en rasistisk ordningspolis trakasserar en muslimsk kvinna i niqab urartar situationen i upplopp. Under de kommande dagarna piskas stämningen upp och polisen har snart ett regelrätt krig på halsen.

Fokus i Olivier Noreks kriminalromaner ligger på själva polisarbetet och nästan tjugo år som polis (till stor del i 93:e distriktet) borgar för att författaren vet vad han skriver om. Man slår inte bara in en dörr i största allmänhet, utan Norek preciserar genom att exempelvis lägga till: ”med en hydraulisk dörröppnare”.

Även rättsmedicinska utläggningar ges stort utrymme. Noreks detaljerade redogörelser för obduktioner är svårsmälta för oss äckelmagade. Detta gäller även tortyrscenerna. Jag blev tvungen att skumma igenom somliga sidor. När en tolvårig gängmedlem tillika psykopat får fatt i en stackars katt anade jag snabbt vartåt det barkade och hoppade helt sonika hela kapitlet. Jag påminns om vad deckarförfattaren Val McDermid (då aktuell med den groteskt råa och gastkramande deckarserien med kommissarien Carol Jordan och psykologen Tony Hill), berättade på ett seminarium på bokmässan för många år sedan. Hon påstod att hon upplevde ett enda tabu rörande våldsbeskrivningar och det gällde djurplågeri. Så fort hon ansatte något stackars djur i text, erhöll hon säckvis med ilskna brev från upprörda läsare. En erfarenhet som jag misstänker att Norek inte delar.

Jag skäms för att erkänna att det är med en lättnadens suck som jag lägger ifrån mig Territoriet för att istället plocka upp Olivier Noreks första deckare i svensk översättning: Ytspänning (2020). På franska den tredje i ordningen. Boken väckte uppmärksamhet här hemma då den nominerades till ”bästa till svenska översatta kriminalroman” av Svenska Deckarakademin.

Efter att ha fått halva ansiktet vanställt efter en skottskada tvingas huvudkaraktären kommissarie Noémie Chastain att möta människors förfärade blickar. Hennes chefer finner det för gott att förflytta henne från Paris till polisstationen i den fridsamma byn Avalone, där hon får ett så kallat cold case involverande tre försvunna barn, på sitt bord.

För egen del är jag full av beundran för var och en som i dessa orostider mäktar med att kliva över tröskeln till det 93:e distriktets bistra verklighet. Det är läsvärt, skrämmande, hårdkokt, stundtals galghumoristiskt, obehagligt, välskrivet, realistiskt och i högsta grad aktuellt och angeläget. Norek skildrar ett antal samhällsproblem som vi dessvärre inte heller är förskonade från här hemma.