Recension

: Skolan
Skolan Karin Wik
2021
Forum
5/10

Pennalism och tystnadskultur

Utgiven 2021
ISBN 9789137157030
Sidor 298

Om författaren

Karin Wik (f. 1979) är en svensk journalist och författare. Hon debuterade med spänningsromanen Skolan 2021. Hon bor med sin familj i Göteborg.

Sök efter boken

Det verkar mer vara regel än undantag att prestigefyllda internatskolor då och då skakas av fruktansvärda skandaler. Jag tänker till exempel på när elever på Lundsbergs gymnasieskola under en så kallad ”nollning” 2013 skadade en yngre elev genom att bränna hen med ett strykjärn. Eller när elever på Sigtuna humanistiska läroverk misshandlade en yngre elev med sparkar och slag för att hen misslyckades med att fånga ostbollar med munnen. När nyheten om misshandeln med strykjärn briserade och skolan fick kritik i pressen betraktade Lundsbergs rektor det som en ”förföljelse utan motstycke”, och arga föräldrar JO-anmälde skolinspektionen för beslutet att (tillfälligt) stänga skolan. Karin Wiks debutroman Skolan cirklar kring en sådan skandal – på den exklusiva internatskolan Axelsons hittas två av eleverna mördade, utan att det är tydligt vad som har hänt eller vem som är skyldig till mordet. Och precis som på Lundsberg 2013 så rusar lärare, föräldrar och elever till skolans försvar, sluter leden, och släpper inte in några utomstående.

Huvudpersonen Ida Rossi är journalist på en lokaltidning, och av något oklar anledning blir hon det enda undantaget från förbudet mot journalistisk granskning. Att hon tidigare varit elev på skolan skulle kanske ha varit en rimlig väg in (som i dokumentären ”De utvalda barnen” om en annan sekteristisk friskola, som släpptes nyligen av SVT), men verkar inte ha med saken att göra. Ida är en mycket trasig huvudperson – efter att ett granskande reportage om ett kriminellt MC-gäng slog fel är hon en spillra av sitt forna jag. Hon poppar sömntabletter både på dagarna och nätterna, och har facket att tacka för att hon över huvud taget har kvar sin anställning. Hon åker mycket motvilligt till Axelsons, ovillig att konfronteras med minnena från sin egen tid där.

Upplägget till Skolan är intressant, och karaktärsbiblioteket lovande. Utöver vår missbrukande krimjournalist figurerar en ängslig bibliotekarie, en överspänd rektor som håller myrkolonier på sitt kontor, en åldrig präst som är stark i tron, och en musiklärare med den där typen av pojkaktig charm som jag har förstått att heteros gillar. Därtill en drös med rikemansungar som är påklistrat artiga ena sekunden, och barnsligt retsamma nästa. Och vem älskar inte inblickar i slutna sällskap med skruvade traditioner, liksom?

Wik är själv journalist, och det är tydligt att hon vet hur hon ska förmedla en berättelse. Boken är lätt och behaglig att läsa, och även om jag kanske inte bryr mig så väldigt mycket om just hur mordet gick till, så vill jag förstå mer om Axelsons, få veta vad det är de alla hjälps åt att dölja. Men här och där snubblar Wik i steget från journalistisk text till skönlitteratur. Hon faller till exempel ibland för frestelsen att vara alltför frikostig i sitt bildspråk, till en nivå som ibland kan bli närmast komisk, i synnerhet i bokens första kapitel. Där beskrivs till exempel sömnighet som ”ett litet barns oskuldsfulla existens i föräldrarnas famn” och att en kudde ”består av rosa fluffiga drömmar”. Sen beskrivs harkrankar som ”piloter utan navigeringssystem”, Ida hör ”trafikens optimism inför en ny arbetsvecka”, och yrsel och illamående ”inställer sig likt plikttrogna soldater”. Lyckligtvis för vår hjältinna ”skingras den döda massan i huvudet” med hjälp av ”det kalla vattnets magi” och morgonkaffet, vars ”två svarta koppar pressat sig alldeles för långsamt genom bryggarens igenkalkade ledningar”. Alla dessa exempel kommer från bokens två första sidor. Bitvis fungerar bildspråket alldeles utmärkt, inte minst för att ge kondenserade karaktärsbeskrivningar (den koketta tonårstjejen som sträcker fram en hand som är ”liten som en tass”), men andra gånger faller Wik tillbaka på slitna liknelser som förvridna skuggor över ett fårat ansikte, eller irisar som är dimmiga av ålder (det är för övrigt pupillen som blir dimmig av gråstarr, inte iris).

Skolan är en medryckande, underhållande berättelse, som är ganska sparsam med gore för att vara en roman om ett dubbelmord. Huvudpersonen är väl beskriven, ibland hjärtskärande så, som när hon beskriver sitt system för att hitta män på dejtingappar som hon kan ringa när livet känns ohållbart.

Jag måste få hjälp. Vem kan jag ringa, vem kan trösta mig? Jag är ensam men som tur är finns det en lista. En kontaktbok med flera olika nummer till räddare i nöden. Min egen privata samling öron som lyssnar på mig, som inte har hjärta att värja sig mot min ömkliga berättelse och oförmåga att få rätsida på mitt liv. Det gäller att välja dem rätt. En del av dem låter mig prata för att de hoppas på annat, de flesta kan helt enkelt inte säga nej. De tröttnar naturligtvis efter ett tag, men i ett halvår brukar de flesta hålla ut innan det är dags att fylla på boken med nya nummer.

Dessvärre är många av bikaraktärerna ganska platta, huvuddragen i berättelsen är förutsägbara, och språket växlar mellan välformulerat och banalt. Det var en trevlig sommarläsning, men inte så mycket mer än så.

Katie Collmar

Publicerad: 2021-07-01 00:00 / Uppdaterad: 2021-07-01 07:28

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8505

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?